söndag 30 september 2012

...fint om dere kan snu...

"Hej! Dere stakk fra meg her... fint om dere kan snu selv om folk får seg en god latter. Hilsen Peter"

Så löd det ödmjuka och lakoniska meddelande som norske Peter skickad till pappa Bendik från min mobiltelefon i morse kl. 9.08. På bryggan i Fiskardo stod en ung man med en våt handduk under armen. Utan mobiltelefon. (Sant!). Han hade gått in i byn för att ta en morgondusch. När han kom tillbaka till sin båt var den borta. På väg norrut. Bland nationsflaggorna på båtarna intill valde han ut oss för att söka hjälp. Vi ringde, SMS-ade och anropade Bendik på VHF-kanal 16. Inget svar. Lyckligtvis var Peter inte helt blottställd. Han hade en Euro i fickan och gick iväg en sväng. "Kom tillbaka om en stund och ta en kopp kaffe. Dom kanske hör av sig." sa vi. Peter kom så småningom. Fikade, kollade Facebook och berättade om sina studier i Trondheim. Och så pratade vi lite om Northug. Trevligt!

Kl. 9.49 kom ett SMS. "Vi kommer. Oppdaget det ikke før nå!".

Strax efter halv elva var Peter ombord på sin båt igen. Vi fick kanske ett gott skratt men mest en trevlig start på dagen.  /J

Ferrum Roboratie

Trots en torr sommar och ett odlingslandskap som för oss från Mälardalen ter sig kargt, så ser skörden av armeringsjärn på de Joniska öarna ut att bli fin i år. Glädjande!  /J

lördag 29 september 2012

Main road

Varje morgon under vår semestervecka har vi vaknat till ett glittrande solsken, så även på vår sista morgon.  Nattens larm bidrog nog till att det var lite segt att stiga upp, eller kanske beroende på det flödande vinet under fredagskvällen. Nåväl, vi packade ihop våra persedlar under tiden som Lisa och Janne säkrade SallyRuth med extra ankare.

Kvällen innan hade vi ordnat hyrbil och vid 11-tiden bar det iväg i en liten röd Hyundai med full tank. Vi hade ”noga” planerat hur vi skulle utforska Kefalonia från land genom improvisation men med flygplatsen som slutmål. Kefalonia är den största grekiska ön i det Joniska havet, drygt dubbelt så stor som Orust. Ön är känd för sin grönska och sin dramatiska natur med djupa dalgångar och branta sluttningar där olivträden klänger sig fast. Ön har även ett stort urval av olika stränder.

Den mest osannolikt vackra och lysande vita klapperstensstranden Myrtos Beach, blev vår första anhalt. Stranden är utsedd till en av världens vackraste stränder. Stranden består av små vita stenar rundade av havets vågor. Havet skimrande vackert och inbjudande i turkost och blått. Här badade vi och förfriskade oss med kaffe frappé.
Vi fortsatte sedan vår färd till öns huvudstad Argostoli, där vi åt en enklare lunch från ett ”hôl i vägga” för sedan fortsätta med bilen till öns sydspets, och åter ta ett dopp i solskenet och njuta av ytterligare iskaffe.

Biluthyraren sa att det är inga problem att hitta på Kefalonia, ”there is only one main road”.  Lisa och Janne hade både karta och GPS och så vi tog den genaste vägen till landningsbanan genom små villagator, olivlundar och smala serpentinvägar (fortfarande med full tank?). Efter att ha lokaliserat flygplatsen och med god tidsmarginal passade vi på att äta denna greklandsresas sista måltid på Zorbas restaurang. För vår del fick det bli Moussaka och det inhemska ölet Mythos.
Avresan blev två timmar försenad på grund av sjukdom under dagens tidigare flygning och vi fick därför god tid att resumera en underbar vecka; med Lisa, Janne, SallyRuth och det grekiska 24,83-gradiga Medelhavet.

 Tack Lisa och Janne!

/Maria & Göran

fredag 28 september 2012

(Be)tagna av polisen

På torsdagsmorgonen vaknade vi upp i viken vid den lilla byn Sivota på ön Lefkas sydöstra kustremsa. Vi hade lagt oss vid Stavros brygga kvällen innan. Solen klättrade som vanligt över bergskammen upp på en molnfri himmel. Blott krusningar på vattenytan talade för en dag utan vind. Vi tog en långpromenad på serpentinvägarna ut på en landtunga mot öster och vid uddens spets letade vi oss ner till en smal strandremsa med gattet utanför mot det grekiska fastlandet som öppnade sig framför oss. Det var en njutning att flyta kring i vattnet efter den långa promenaden. Promenaden blev som vanligt uppmätt och med liten differens beroende vems GPS som fick gälla.

 I Sivotas hamnbassäng badade vi inte av naturliga skäl, men kunde duscha så mycket vi behövde dels i Stavros pittoreskt inredda duschavdelning och dels på SallyRuths badramp i aktern. Efter ett par timmars litteraturstudier och lite Ouzo, åt vi middag ännu en gång på Stavros restaurang, med parkettläge över den lilla hamnen. Stavros är ingen restaurangkedja, vilket man skulle kunna tro, utan vanligtvis namngivet efter den hårt arbetande ägaren. Var morgon kunde vi se Stavros själv ro ut och lägga nät - allt för färsk fisk på menyn.

Fredagsmorgonen bjöd på lika underbart väder, vi skulle helt klart få vårt D-vitaminbehov tillfredställt. Under förmiddagen lämnade vi Stavros med personal och la kursen söderut. Först för motor, men sedan gällde ”är det vind, så är det vind”. Vi satte segel och lät fören peka mot Fiscardo, en lite större by i en vik på Kefalonias norra sida. Det var underbart att få segla igen. I väster hade vi öppet och vind från Italien och i öster det grekiska fastlandet. För att kunna skymta Italien informerade Janne pedagogiskt att det skulle krävas ett väldigt högt periskop.

Frampå tidig eftermiddag nådde vi Fiscardo, en större by än vi tidigare hade varit i. Viken är ett eftertraktat ankringsställe. Utefter kajen trängs åtskilliga caféer och restauranger. Efter ett par timmar trängdes även segelbåtar och kajen var fylld av seglarfolk som livligt diskuterade om det skulle få plats en segelbåt till eller inte. De seglande som kom för sent eller hade för bred akter fick vända.

 Utanför en restaurang satt kockarna vid kajkanten och metade, det var ett litet fiskstim som rörde sig mellan båtarna. Vi hade dock bestämt oss för att gå till restaurang Ellis, som vi hade fått tips om.

Grekland visade sig vara noga med vilka som kom angjorde deras kust, men bara om det fanns ett hamnkontor.  I Fiscardo fanns två unga hamnpoliser och Lisa och Janne fick presentera alla sina väl förberedda dokument som de bara behövt visa en gång tidigare. Den ena polisen hade varit med förr och den andra var adept som skulle praktisera.  Han fick öva på Lisa och Janne. Efter ett stort antal blanketter, fylleriövningar och sju stämplar blev Lisa och Janne utsläppta av de två trevliga ynglingarna.

Kvällens middag blev extra grekiskt kulinarisk, musslor Saganaki, kaningryta Stifado och goda inhemska viner. Inte bara mat blev vi serverade utan också skönsång, servitören presenterade sig som Taz och sjöng ”Euforia” för oss när vi berättat att vi kom från Sverige. Bordet stod precis vid strandkanten där småfisk lekte i det månbelysta vattnet, hur romantiskt som helst. 
Fiscardo hade ett livligare nattliv än de vi tidigare hade upplevt under vår semestervecka. De två hamnpoliserna hade nog fullt upp under natten. Vi väcktes av ett flera tjutande billarm. Konstaplarna stämplade nog inte så mycket under lördagen…
Maria & Göran


onsdag 26 september 2012

Vind eller icke vind - det är frågan

Under tisdagen passade det kända ordstävet bra ”Är det ingen vind, så är det ingen vind”. Vi låg stilla i en vik vid ön Meganisis norra sida där vi ankrade under måndagen.
Morgonen började med bad och simning i det ljumna havet. En del satsade på simborgarmärket och andra på järnmärket. I solskenet tog vi en långpromenad på snirkliga vägar och med rejäla backar genom två byar, 2,8 km eller 3,8 km, beroende på vilken stegmätare vi läste av.  Svettigt och varmt var det!  På eftermiddagen badade, läste och ägnade oss åt kontemplation. – Det är inte synd om oss.

I viken fanns en liten oansenlig brygga och tre korta stänger som flaggade för en restaurang vid namn The Pirates Cove innanför träden.  Restaurangen, som inte alls var någon liten enkel och oansenlig restaurang i den grekiska skogen, utan modell större, hade cirka 40 bord och en lång bar.  Köket ombord på SallyRuth stängde tidigt och en delikat typisk grekisk middag intogs i the Cove. Tzatziki gjord med morötter och dill, inspirerade till nya familjerecept.

Dagen avslutades med specialimporterad/exporterad whiskey och vit choklad. Vi vaggades till sömns.

Dagboksbladet för onsdagen öppnades även det under klar himmel. Solen nådde över bergskammen vid halv 9-tiden. Vi gjorde oss raskt färdiga för att lämna Meganisis redan vid 11-tiden och segla till mytomspunna ön Skorpios, familjen Onassis fäste.  Med god vind, 6-7 m/s kryssade vi norrut för att sedan länsa ner mot dagens lunch och baduppehåll. Det var en upplevelse att få segla SallyRuth, dvs. hålla rodret och med det vår kurs.

Det är förbjudet att stiga i land på ön och det lär finnas ett alarmsystem som aktiveras om man beträder stranden. Naturligtvis simmade vi iland och satte våra fötter på mark som kanske Jackie beträtt. Janne lät sanden smeka och rinna mellan fingrarna, men tog inte med sand i fickan. Det enda larm vi märkte av var två tuppar som gol ikapp.

För mig som inte har någon större erfarenhet av att segla och ratta ett 38 fots fartyg, tog det en stund att lära känna hennes manér och jag behöver träna mycket mer. Lisa och Janne är mycket goda instruktörer. Jag tror att jag kommer få hålla mig i rorkulten igen om inte ”är det ingen vind, så är det ingen vind”.

Maria & Göran

måndag 24 september 2012

Nygammal besättning mönstrar på

”Sannolikt möter vi er vid flyget. Vi återkommer med fler detaljer” Så löd Sms:et vi (Maria och Göran) fick från Lisa. Flyget till ön Kefallonia var fullt, inte minst av barn som inte helt uppskattade flygturen. Sannolikheten övergick till visshet, Lisa och Janne hade hyrt en bil och mötte oss på flygplatsen. Under bilturen i kvällsmörkret på serpentinvägar över bergen till byn Sami, berättade Lisa och Janne redudantiskt hur fint landskapet var i dagsljus - eftersom det var becksvart vid 9-tiden.

 I Sami låg SallyRuth och väntade. Vårt första eldprov var att ta oss över den så kallade plankan. Sedan middag på ute-restaurang, grekisk sallad och frikadeller med aubergine-mos satt fint.

Dagen därpå bunkrade vi livets nödtorft såsom mat och mycket dryck i PET-flaskor. Lämnade sedan Sami i ett strålande solsken och seglade nordöst mot ön Ihtaka. Blygsamt med vind gjorde att ett havsdopp var underbart. Lisa och Janne lämnar inget åt slumpen och använder enbart instrument av högsta klass. Med en termometer för 3 tkr speciellt framtagen för professionella kockar, uppmätte vi vattentemperaturen till 24,83 grader Celsius. Det var gôtt i det azurblå klara havet.

På nordöstra sidan av Ithaka tog vinden i och vi seglade med god fart till byn Kioni. Väl framme fick vi ligga intill en Italienare som på kvällen berättade om EU:s framtid och hans drömmar om att bygga stora båtar för hugade spekulanter. Samtalet flöt på bra, han bjöd på mörk rom och fet Kuba-cigarr. Efter en god natts sömn lämnade deras båt hamnen vid halvsjutiden och efter omorganisation av förtöjningen somnade vi om.

Med morgondopp och simtur börjar dagen i solsken. Inget moln syns på himlen.

Kioni är en liten by med den lilla hamnbassängen omgiven av branta sluttningar, där husen klänger sig fast likt publiken vid en amfiteater. Efter en snabb promenad i byn, lämnade vi Ithaka för att styra kosan norrut mot ön Meganisi. Just nu sitter vi och guppar med genuan hissad. Svag vind, men tid finns för att sola och bada.

fredag 21 september 2012

ABC (Anything But Chardonnay)

...och denna gång blev det vatten. Platsen är Vahti på ön Ithaca och tanken i båten fylls upp av en vänlig man, med snälla ögon, som är så bekymrad över hur världen ser på Grekland och grekerna./L


torsdag 20 september 2012

Störst kom sist

Vi är i Vathi på Ithaca. Ankrade i viken, nära sta'n. När vi kom låg den blå båten redan på plats. Vi har setts tidigare f.ö. Trevliga holländare med en fin och stor båt. Den crèmelacksblanka megayachten kom lite senare med sina passagerare som Fortuna uppenbarligen smekt. (Och troligen även kysst). Holländarna höll sig beundransvärt lugna under yachtens manövrar intill deras båt. Om en stor båt gör ett dubbelt ankarsläpp så gott som på det egna fördäcket kan den bäste bli lite förskräckt. Till slut var parkeringen slutförd. Yachtens akter förtöjd mot kaj med landgången utfälld och ett par slitna seglarskor prydligt parkerade bredvid. På akterdäck har två besättningsmän omedelbart satt igång med evighetsarbetet att befria alla båtens ytor från vattendroppar, fingeravtryck och dammpartiklar. Kvällssol brinner och aftontimma slår. Unga damer och koketter syns inte till. Men någon måste ju äga seglarskorna.
Hoppas att holländarna endast får upp sitt eget ankare imorgon bitti. /J

onsdag 19 september 2012

Möte i Lefkada

Karin och Henrik känner vi från Oceanseglingsklubben. De kommer norrifrån och nu prickar vi in en träff i Lefkada. Middag på mysig taverna på bakgata, precis som det ska vara.

Vid bordet bredvid sitter 3 ungdomar. De underhåller med bouzouki, gitarr och sång. Vi stortrivdes med maten, musiken och sällskapet. /L

tisdag 18 september 2012

Stefanos Magic

Måndag kväll vid stadskajen i Preveza. Massor med människor i rörelse. Vi har precis ätit och väntar på Lena och Göran på OE 32:an Linnea från Göteborg. Vi träffades första gången när de kom förbi för en stund sedan, och vi bestämde att vi skulle ses när middagen var avklarad. Då kommer Stefanos. Jag, Lisa, sitter själv i sittbrunnen. Stefanos förklarar på en mkt bruten engelska att han älskar Sverige. För att ytterligare understryka det börjar han nynna på "Du gamla du fria". Efter att ha kollat att min man är hemma frågar han om han får komma ombord.
Det visar sig att han är pensionerad fysiklärare som gör magical experiments, som han sedan lägger ut på youtube ( Stefanos magic ). Efter några minuter kommer även Lena och Göran. Stefanos ursäktar sig och går iväg. En halvtimme senare är han tillbaks med en kasse fylld av magic. På bilden har han just satt igång sin egenhändigt byggda Stirling motor. Han har flera olika kluriga saker han trixat ihop. Han är väldigt entusiastisk.
Innan han går får han oss att lova att vi ska komma och hälsa på honom i hans hem som ligger ett tiotal mil härifrån. Kvällen med Lena och Göran fortsätter, under många glada skratt, ytterligare några timmar. /L

lördag 15 september 2012

Förlust och vinst i Ankarspelet



 Trotjänaren som till sist förlorade i spel   /J



torsdag 13 september 2012

Dags för hemfärd

Hejdå Jakob och Julia. Det var härligt att ha er med. Ingen kan ha badat mer än ni. 
Välkomna tillbaks! /L

tisdag 11 september 2012

Vi chillar och åker moppe, tisdag 11 september.

Tisdagen var dagen då vi tänkte vidareutveckla det här med att man faktiskt kan vara i Grekland när man seglar i Grekland. Dagen började med en springtur till närmsta by, ca 6 km totalt på längden och uppskattningsvis 13 km på höjden. Julia tog på sig att "vakta" båten, något som skulle visa sig behövas eftersom det smög runt en fluktare i buskarna längs viken. Det var ett väldigt prasslande och sen smög ett ansikte med en stor kikare fram emellan buskarna. Personen i fråga verkade även pyssla med ett fiskenät som han lagade och lade ut, men varannan minut eller så återgick han till fluktandet. Läbbigt.

Efter en lugn och skön förmiddag drog vi strax efter lunch vidare mot Nidri. Det blev en ganska kort seglats, med ett badstopp vid ön Skorpios. Det är ön som ägdes av Aristoteles Onassis, som Jackie Kennedy gifte sig med. Det är en fin ö i alla fall, men man får inte gå i land för då tjuter det någonstans och så kommer det vakter och "hjälper" en därifrån, om man ska lita på seglingsbibeln Ionian.

Väl framme i Nidri traskade vi in till turiststråket och hyrde oss varsin moppe (slå nu på Moppe av Heman Hunters för optimal moppeupplevelse, red. anm.). Nu skulle vi ut på vägarna och se saker. Till exempel ett vattenfall.


Vi körde längs långa, vindlande serpentinvägar uppför bergssidan, och till slut nådde vi en liten by på toppen. Där fanns det hemgjord honung och en präst i en pickup. Där fanns också en väldigt fin utsikt ner mot staden och viken.


Hell's Angels, Greek stylee.


På stället där vi hyrde mopparna jobbade det en svensk kvinna. Vi utnyttjade självklart denna kontakt och frågade var man kunde få tag på Nidris bästa giros (grekisk kebab alltså). Utan något att jämföra med är vi beredda att hålla med henne. Den var väldigt god, topp 3 någonsin på Julias lista i alla fall. Och hon har ändå ätit en hel del giros.

Mätta och belåtna traskade vi tillbaka till båten. Janne hade gått i förväg och hade hunnit med att både bråka, bli sams och dricka öl med vår nye granne som blivit sur för att vår ankarlina låg lite snett. Det löste sig i alla fall på bästa sätt och kvällen avslutades, som så många gånger förr, med välförtjänta förfriskningar och snacks i sittbrunnen.

/Julia och Jakob

måndag 10 september 2012

Den stora getin(g)vasionen, måndag 10 september.

Natten efter det stora ankarspelsdebaclet var förvånansvärt lugn. Det var bara några (närmare bestämt två) av oss som fick turas om att gå upp varannan timme och kolla efter så att vi fortfarande hade mestadels vatten runtikring oss. Inte land alltså, eller en annan båt för den delen. Vi delade för övrigt viken med ett gäng andra båtar, varav två katamaraner. Det här var festkatamaraner med mycket tjo och tjim. Det återstå att se om det finns andra typer av katamaraner. Och för att klargöra är det här alltså katamaranerna som ser ut som solglasögon (fåniga), inte Water World-katamaraner (tuffa).

Någon gång under frukosten inträffade dagens, ja för att inte säga veckans, största händelse. Den Stora Getinvasionen. Det började med ett ensamt litet bräk uppifrån höjderna (det finns ju knappt något annat än höjder i det här landet, och vatten då, som tur är). Snart nog kryllade bergssluttningarna av ivriga getter som bara väntat på att få skutta ner på stranden och mumsa på uppspolat sjögräs, gammal plast, förtöjningstampar och annat. Jakob kanske inte hade helt rätt när han sa att det finns lika många getter i Grekland som det finns mygg i Sverige, men vi såg i alla fall minst sju stycken. Minst.


Det var med tårar i ögonen (Jakobs kommentar) som vi lämnade getterna vid Port Leone och återigen styrde mot Meganisse, fast en ny vik den här gången, Port Atheni. Väl där hittade vi en norsk skuta som var fin, en solglasögonkatamaran som inte var av den festliga sorten (en fransos, två hundar) och en atmosfär som helt enkelt bjöd in till sång och musik. Janne och Lisa plockade fram dragspel, ukulele, tvärflöjt och sångböcker och sen underhöll vi hela viken i några timmar.

Ni har kanske undrat över g:et som har smugit sig in i rubriken? Jo, förutom getter så har en annan typ av djur påverkat dagens strapatser. Det var nämligen en geting som hade fräckheten att gömma sig i Jakobs öl och sen sticka honom i tungan. Nu blev det inte alls så farligt, eller komiskt, som man hade kunnat tänka sig. Ingen andnöd, ingen sladdrig hundtunga som hänger och slänger, knappt ens ett litet läspande - men otäckt var det likväl. Som tur var fanns även smaksinnet kvar och kvällens korv stroganoff smakade precis lika gott för oss alla.

/Julia och Jakob

söndag 9 september 2012

En grotta, en öde by och ankarspelets död, söndag 9 september.

Vi lämnade Sivota och Stavros bakom oss och tog sikte på en grotta som det snackas om en del här i trakten (vi är nu tillräckligt "med i gänget" för att slänga oss med uttryck som här i trakten). Innan vi kunde starta expeditionen in till själva grottan var vi tvungna att reda ut huruvida vi skulle sätta utombordaren på jollen, eller paddla in. Jakob vann, så det blev motor. Och efter några varv runt SallyRuth så tuffade vi in mot grottan, kryssande mellan turister som skeppats dit på dagstur från någon närliggande hamn. Grottan visade sig vara en grotta, och inte så mycket mer. Antiklimax är kanske ett för starkt ord, men vi är i alla fall glada att vi inte betalade för titten.

Lisa var lite hurtigare än oss andra och passade på att få sig en 500 m motionssim, grottan tur och retur så att säga. Det gick bra. Och pappa agerade följebåt i jollen för säkerhets skull.

Vi fick väldigt fin segling under eftermiddagen och stävade mot öarna Kalamos och Kastos. Båda var kass(tos) ur ankringssynpunkt, så vi styrde mot Port Leone istället. Där finns en övergiven by som vi tänkte spana in.

Nu blev det aldrig så. Istället gick ankarspelet sönder. Jakob fick sig ett crossfit-pass när 20 kg ankare och 60 kg kätting skulle upp i båten igen. Vi bytte ankringsplats, gick iland bland sjöborrar och vassa stenar för att fästa förtöjningstampar, men i slutändan var det inte förrän på tredje försöket vi kände att vi hittat rätt.

Kvällen avslutades med en välförtjänt middag på korv och kyckling (och annat, men köttet är viktigast), chokladpudding till efterrätt och konstfotografering av stjärnor och ankarlanternor.

"Rymdsjöhästar i avgrunden", av Julia Rundbom

/Julia och Jakob


lördag 8 september 2012

Segla Mythos, lördag 8 september 2012.

När man seglar i Grekland är det ganska lätt att glömma bort att man faktiskt också kan vara i Grekland. Man vaknar, man hoppar i vattnet (ca 27 grader) och man lägger sig och solar på fördäck. Men! Man kan också gå i land, har vi lärt oss. Och då kan man gå genom taggiga buskar, uppför vindlande stigar och förbi övergivna gethagar (Jakob gillar att tro att getter är lika vanliga i Grekland som myggor är i Sverige om sommaren). Om man gör allt det här kan man hitta en pittoresk liten by. Där kan man äta glass och titta på, och raljera över, hur många charterbåtar det ligger överallt. Vi känner oss lite förmer än dom, men det får vi, för vår båt är ändå från långt bort. Och vi kan segla och sånt. Läsa sjökort, vad prickar betyder, hur många meter per sekund en knop är. Det tror vi inte att dom kan. Dom kan mest skråla och leva rövare. Kanske lägga till lite snett någon gång, ställa till med besvär och få alla vana seglare i närheten att sätta hjärtat i halsgropen.


Nåväl, vi såg byn, vi åt glassen, upptäckte att stranden vi låg vid passande nog hette Sally Beach, badade några gånger till (en gång var vi faktiskt tvungna att bada tillbaka till båten istället för att paddla i lilla jollen) och sen lämnade vi Meganisse.



Meganisse!

Vi glömde att berätta att ön vi la till vid heter Meganisse. Den heter faktiskt det. Och vi har fortfarande inte kommit överens om vilken del av namnet som är bäst - Mega eller Nisse. Därom tvista de lärde, som man säger.

Hur som helst lämnade vi denna utomordentligt benämnda ö och stävade mot Sivota. Målet för dagen var tydligt, idag ska vi segla Mythos. För den som inte är bekant med begreppet att segla i öl, så handlar det om att segla (i knop) tillräckligt fort för att få dricka en öl (i alkoholprocent). Alltså, Mythos har 5%, alltså måste vi segla i 5 knop. Och det gjorde vi, med råge (vi var även uppe och nosade på Mariestad Old Ox - dom som vet, dom vet).



Väl framme i Sivota la vi till vid Stavros Fish Tavern, kanske världens bästa ställe. Stavros sitter och myser vid sitt bord och ser över vad som händer. Stavros söner hjälper en lägga till, det är gratis med kajplats så länge man käkar eller dricker lite. Stavros söner sköter också restaurangen, som serverar riktigt vass tsatsiki, souvlaki och allt annat man förväntar sig. Och så är dom förbaskat trevliga. Vi gillar Stavros Fish Tavern.

Några i sällskapet hann även med att ta en springtur upp och längs med bergssidan på ön Lefkas. Jobbigt som tusan, men skönt när man var klar och fick svalka sig med ännu en oblyg dusch på badbryggan. Och några godisar (svenska). Och kanske en Mythos (grekisk) och en Ouzo (jättegrekisk).

Efter en trevlig middag på Stavros taverna avslutar vi nu kvällen med ännu en Mythos i sittbrunnen, det har vi ju faktiskt gjort oss förtjänta av.

/Julia och Jakob

fredag 7 september 2012

Jakobs stora olycksdag, fredag 7 september 2012.

Vår första dag i Grekland som inte till huvudsak bestod av bussresa började med en dusch på badbryggan. Och eftersom man häromkring alltid lägger till med aktern inåt, så blir det en något publik tillställning. Vissa tycker att det är jobbigt, andra väljer att se det som att man gör förbipasserande en tjänst. Välj själv.

Som vi hade längtat efter vårt första dopp i havet (man vill inte göra det inne vid stadskajen, många båtar, septiktankar och så vidare). Men väl ute på sjön, vi stävade söderut mot ön Lefkas, gick sjön hög och det rullade, guppade och svängde alldeles för mycket för att vi skulle känna oss bekväma med ett spontant badstopp. Bättre blev det när vi var tvungna att vänta lite på broöppning i Lefkaskanalen, för alldeles bredvid låg en sandstrand som såg mycket inbjudande ut. Lyckligt ovetande om vad som komma skulle skuttade vi glatt i vattnet och sjöng om vårt Greklandsparadis. Och då kom fiskarna. De nafsande fiskarna. Fiskarna som nafsar på människor. De åt av mig (Jakob). Julia tyckte inte alls det var lika allvarligt, hon trodde inte ens på mig till en början, men sen fick hon se fiskarna. Och även om hon spelade kavat var hon nog lika glad som jag när vi till slut bestämde oss för att gå tillbaka till båten. Det var också dags för broöppning, så det passade ganska bra.


Nu tänker ni kanske att det här inte alls låter som en olycksdag. Men det blev värre! Inte nog med att fiskarna festade på mitt kött, jag blev bränd av en brännmanet, bet mig i kinden, slog i tårna tusen gånger och kunde för mitt liv inte få i mig mat utan att spilla, både på mig och alla andra stackare som råkade sitta i närheten.

Men, vi tog oss igenom allt det här och la oss i en pittoresk liten vik, bredvid båten Serendipity (slå upp det) och en ensamseglande snubbe med en hund. Vi badade massor, åt middag tidigt och gick och la oss ännu tidigare.

Havet var blått, och då menar vi sådär blått och grönt och härligt som det är i reklamfilmer, solen var dödsvarm och vi lyckades backa båten trots segel (se bild). Så i slutändan var det en ganska bra första olycksdag i Grekland.

/Julia och (det som är kvar av) Jakob

Resan dit, torsdag 6 september 2012.

För det första vill vi säga att det är, ja om inte en ära, så väldigt nära, att få agera gästskribenter på denna vanligtvis så välskrivna och underfundiga blogg. För det andra så ska vi försöka bespara er alla tråkiga detaljer och utdragna beskrivningar av hur vi tog oss var, vem som luktade illa på bussen och andra tråkiga oväsentligheter. Vi tänker helt enkelt fokusera på roliga oväsentligheter.

Så, vi tog oss till Preveza (via Skavsta, ett par stopp i Thessaloniki och en vägkrog mitt ute på den grekiska obygden) och väl där fann vi SallyRuth liggandes vid stadskajen som kantades av små grekiska turistfällekrogar och mysiga kaféer. Ett av ställena visade sig vara ett disco som skulle pumpa ålderstigna hits hela natten lång, men vi var för trötta för att verkligen njuta, eller störas, av välljudet/oväsendet.

Vi kom, vi sågs, vi åt hamburgare greek stylee och sen somnade vi ganska omgående.



/ Julia och Jakob

torsdag 6 september 2012

Tender to SallyRuth


Så fort vi var klara begav vi oss österut. In i den stora viken innanför Preveza. Till en ankarvik utanför Vonitsa. Där var det dags att sjösätta nästa båt. Jollen. Den heter inget, men betecknas "Tender to SallyRuth". Det betyder att det är vår angöringsbåt. Det ska också stå på den, så att man kan skilja den från de andra jollarna som ofta ligger vid stranden. Finns en mall klar, ska bara fixa töjbar färg.

Med jollens hjälp tar vi oss i land för fika. Vi hittade det ultimata grekiska stället. I den speciella blå färgen, precis på stranden.

Solnedgången såg vi också på land i en liten dunge närmare SallyRuth. 2 nätter i viken. Nu är vi i Preveza stad (tvärsöver sundet från Cleopatra) för att hämta Jakob och Julia. Vi ska skynda oss att bunkra innan de anländer med bussen från Thessaloniki ikväll. /L

måndag 3 september 2012

På återseende - Cleopatra, Panos och Frida

SallyRuth i sjön. Vi tar farväl för denna gång av Cleopatra Marina. Vi är så nöjda med hur bra vi haft det här. Alla som arbetar här är ytterst hjälpsamma och kunniga. Zackis i affären, Sofia och de andra på kontoret, kranförare och marineros.

I marinan finns en restaurang, Food and more. Den drivs av Panos. Han har bott i Sverige i 25 år. Frida serverar. Hon har arbetat i Tyskland i många år. Båda arbetar 7 dagar i veckan i de 9 månader restaurangen har öppet. Hängde det på människor som dem så skulle Grekland gå bra!
Tack för nu, vi ses i mitten på oktober. /L


söndag 2 september 2012

Dag 7 och 8

Ny tideräkning. Slut på de numrerade dagarna. Måndag morgon är det dags att sjösätta! Vi har gjort en massa bra saker ombord. I värmen har det ibland känts lite tungt att börja ledigheten med båtjobb. Man kan inte undgå att jämföra med erfarenheter från Sverige. Vårrustning i en småbåtshamn med frusna fingrar och medhavd termos har ju sin egen charm som inte grekiskt solsken och trevlig marinarestaurang med prisvärd pilsner kan mäta sig med.
Kartbilden ovan visar den övergripande geografin runt oss. Vi kommer nu att hålla oss i området söder och norr om Preveza, den röda markeringen.

Korfu, Paxos, Lefkas, Kefalonia, Ithaka, Zakynthos - de Joniska öarna.
Här någonstans befinner vi oss framöver. /J