En grotta, en öde by och ankarspelets död, söndag 9 september.

Vi lämnade Sivota och Stavros bakom oss och tog sikte på en grotta som det snackas om en del här i trakten (vi är nu tillräckligt "med i gänget" för att slänga oss med uttryck som här i trakten). Innan vi kunde starta expeditionen in till själva grottan var vi tvungna att reda ut huruvida vi skulle sätta utombordaren på jollen, eller paddla in. Jakob vann, så det blev motor. Och efter några varv runt SallyRuth så tuffade vi in mot grottan, kryssande mellan turister som skeppats dit på dagstur från någon närliggande hamn. Grottan visade sig vara en grotta, och inte så mycket mer. Antiklimax är kanske ett för starkt ord, men vi är i alla fall glada att vi inte betalade för titten.

Lisa var lite hurtigare än oss andra och passade på att få sig en 500 m motionssim, grottan tur och retur så att säga. Det gick bra. Och pappa agerade följebåt i jollen för säkerhets skull.

Vi fick väldigt fin segling under eftermiddagen och stävade mot öarna Kalamos och Kastos. Båda var kass(tos) ur ankringssynpunkt, så vi styrde mot Port Leone istället. Där finns en övergiven by som vi tänkte spana in.

Nu blev det aldrig så. Istället gick ankarspelet sönder. Jakob fick sig ett crossfit-pass när 20 kg ankare och 60 kg kätting skulle upp i båten igen. Vi bytte ankringsplats, gick iland bland sjöborrar och vassa stenar för att fästa förtöjningstampar, men i slutändan var det inte förrän på tredje försöket vi kände att vi hittat rätt.

Kvällen avslutades med en välförtjänt middag på korv och kyckling (och annat, men köttet är viktigast), chokladpudding till efterrätt och konstfotografering av stjärnor och ankarlanternor.

"Rymdsjöhästar i avgrunden", av Julia Rundbom

/Julia och Jakob

Segla Mythos, lördag 8 september 2012.

När man seglar i Grekland är det ganska lätt att glömma bort att man faktiskt också kan vara i Grekland. Man vaknar, man hoppar i vattnet (ca 27 grader) och man lägger sig och solar på fördäck. Men! Man kan också gå i land, har vi lärt oss. Och då kan man gå genom taggiga buskar, uppför vindlande stigar och förbi övergivna gethagar (Jakob gillar att tro att getter är lika vanliga i Grekland som myggor är i Sverige om sommaren). Om man gör allt det här kan man hitta en pittoresk liten by. Där kan man äta glass och titta på, och raljera över, hur många charterbåtar det ligger överallt. Vi känner oss lite förmer än dom, men det får vi, för vår båt är ändå från långt bort. Och vi kan segla och sånt. Läsa sjökort, vad prickar betyder, hur många meter per sekund en knop är. Det tror vi inte att dom kan. Dom kan mest skråla och leva rövare. Kanske lägga till lite snett någon gång, ställa till med besvär och få alla vana seglare i närheten att sätta hjärtat i halsgropen.

Nåväl, vi såg byn, vi åt glassen, upptäckte att stranden vi låg vid passande nog hette Sally Beach, badade några gånger till (en gång var vi faktiskt tvungna att bada tillbaka till båten istället för att paddla i lilla jollen) och sen lämnade vi Meganisse.

Meganisse!

Vi glömde att berätta att ön vi la till vid heter Meganisse. Den heter faktiskt det. Och vi har fortfarande inte kommit överens om vilken del av namnet som är bäst - Mega eller Nisse. Därom tvista de lärde, som man säger.

Hur som helst lämnade vi denna utomordentligt benämnda ö och stävade mot Sivota. Målet för dagen var tydligt, idag ska vi segla Mythos. För den som inte är bekant med begreppet att segla i öl, så handlar det om att segla (i knop) tillräckligt fort för att få dricka en öl (i alkoholprocent). Alltså, Mythos har 5%, alltså måste vi segla i 5 knop. Och det gjorde vi, med råge (vi var även uppe och nosade på Mariestad Old Ox - dom som vet, dom vet).

Väl framme i Sivota la vi till vid Stavros Fish Tavern, kanske världens bästa ställe. Stavros sitter och myser vid sitt bord och ser över vad som händer. Stavros söner hjälper en lägga till, det är gratis med kajplats så länge man käkar eller dricker lite. Stavros söner sköter också restaurangen, som serverar riktigt vass tsatsiki, souvlaki och allt annat man förväntar sig. Och så är dom förbaskat trevliga. Vi gillar Stavros Fish Tavern.

Några i sällskapet hann även med att ta en springtur upp och längs med bergssidan på ön Lefkas. Jobbigt som tusan, men skönt när man var klar och fick svalka sig med ännu en oblyg dusch på badbryggan. Och några godisar (svenska). Och kanske en Mythos (grekisk) och en Ouzo (jättegrekisk).

Efter en trevlig middag på Stavros taverna avslutar vi nu kvällen med ännu en Mythos i sittbrunnen, det har vi ju faktiskt gjort oss förtjänta av.

/Julia och Jakob