Den stora getin(g)vasionen, måndag 10 september.

Natten efter det stora ankarspelsdebaclet var förvånansvärt lugn. Det var bara några (närmare bestämt två) av oss som fick turas om att gå upp varannan timme och kolla efter så att vi fortfarande hade mestadels vatten runtikring oss. Inte land alltså, eller en annan båt för den delen. Vi delade för övrigt viken med ett gäng andra båtar, varav två katamaraner. Det här var festkatamaraner med mycket tjo och tjim. Det återstå att se om det finns andra typer av katamaraner. Och för att klargöra är det här alltså katamaranerna som ser ut som solglasögon (fåniga), inte Water World-katamaraner (tuffa).

Någon gång under frukosten inträffade dagens, ja för att inte säga veckans, största händelse. Den Stora Getinvasionen. Det började med ett ensamt litet bräk uppifrån höjderna (det finns ju knappt något annat än höjder i det här landet, och vatten då, som tur är). Snart nog kryllade bergssluttningarna av ivriga getter som bara väntat på att få skutta ner på stranden och mumsa på uppspolat sjögräs, gammal plast, förtöjningstampar och annat. Jakob kanske inte hade helt rätt när han sa att det finns lika många getter i Grekland som det finns mygg i Sverige, men vi såg i alla fall minst sju stycken. Minst.


Det var med tårar i ögonen (Jakobs kommentar) som vi lämnade getterna vid Port Leone och återigen styrde mot Meganisse, fast en ny vik den här gången, Port Atheni. Väl där hittade vi en norsk skuta som var fin, en solglasögonkatamaran som inte var av den festliga sorten (en fransos, två hundar) och en atmosfär som helt enkelt bjöd in till sång och musik. Janne och Lisa plockade fram dragspel, ukulele, tvärflöjt och sångböcker och sen underhöll vi hela viken i några timmar.

Ni har kanske undrat över g:et som har smugit sig in i rubriken? Jo, förutom getter så har en annan typ av djur påverkat dagens strapatser. Det var nämligen en geting som hade fräckheten att gömma sig i Jakobs öl och sen sticka honom i tungan. Nu blev det inte alls så farligt, eller komiskt, som man hade kunnat tänka sig. Ingen andnöd, ingen sladdrig hundtunga som hänger och slänger, knappt ens ett litet läspande - men otäckt var det likväl. Som tur var fanns även smaksinnet kvar och kvällens korv stroganoff smakade precis lika gott för oss alla.

/Julia och Jakob

En grotta, en öde by och ankarspelets död, söndag 9 september.

Vi lämnade Sivota och Stavros bakom oss och tog sikte på en grotta som det snackas om en del här i trakten (vi är nu tillräckligt "med i gänget" för att slänga oss med uttryck som här i trakten). Innan vi kunde starta expeditionen in till själva grottan var vi tvungna att reda ut huruvida vi skulle sätta utombordaren på jollen, eller paddla in. Jakob vann, så det blev motor. Och efter några varv runt SallyRuth så tuffade vi in mot grottan, kryssande mellan turister som skeppats dit på dagstur från någon närliggande hamn. Grottan visade sig vara en grotta, och inte så mycket mer. Antiklimax är kanske ett för starkt ord, men vi är i alla fall glada att vi inte betalade för titten.

Lisa var lite hurtigare än oss andra och passade på att få sig en 500 m motionssim, grottan tur och retur så att säga. Det gick bra. Och pappa agerade följebåt i jollen för säkerhets skull.

Vi fick väldigt fin segling under eftermiddagen och stävade mot öarna Kalamos och Kastos. Båda var kass(tos) ur ankringssynpunkt, så vi styrde mot Port Leone istället. Där finns en övergiven by som vi tänkte spana in.

Nu blev det aldrig så. Istället gick ankarspelet sönder. Jakob fick sig ett crossfit-pass när 20 kg ankare och 60 kg kätting skulle upp i båten igen. Vi bytte ankringsplats, gick iland bland sjöborrar och vassa stenar för att fästa förtöjningstampar, men i slutändan var det inte förrän på tredje försöket vi kände att vi hittat rätt.

Kvällen avslutades med en välförtjänt middag på korv och kyckling (och annat, men köttet är viktigast), chokladpudding till efterrätt och konstfotografering av stjärnor och ankarlanternor.

"Rymdsjöhästar i avgrunden", av Julia Rundbom

/Julia och Jakob