Vi chillar och åker moppe, tisdag 11 september.

Tisdagen var dagen då vi tänkte vidareutveckla det här med att man faktiskt kan vara i Grekland när man seglar i Grekland. Dagen började med en springtur till närmsta by, ca 6 km totalt på längden och uppskattningsvis 13 km på höjden. Julia tog på sig att "vakta" båten, något som skulle visa sig behövas eftersom det smög runt en fluktare i buskarna längs viken. Det var ett väldigt prasslande och sen smög ett ansikte med en stor kikare fram emellan buskarna. Personen i fråga verkade även pyssla med ett fiskenät som han lagade och lade ut, men varannan minut eller så återgick han till fluktandet. Läbbigt.

Efter en lugn och skön förmiddag drog vi strax efter lunch vidare mot Nidri. Det blev en ganska kort seglats, med ett badstopp vid ön Skorpios. Det är ön som ägdes av Aristoteles Onassis, som Jackie Kennedy gifte sig med. Det är en fin ö i alla fall, men man får inte gå i land för då tjuter det någonstans och så kommer det vakter och "hjälper" en därifrån, om man ska lita på seglingsbibeln Ionian.

Väl framme i Nidri traskade vi in till turiststråket och hyrde oss varsin moppe (slå nu på Moppe av Heman Hunters för optimal moppeupplevelse, red. anm.). Nu skulle vi ut på vägarna och se saker. Till exempel ett vattenfall.


Vi körde längs långa, vindlande serpentinvägar uppför bergssidan, och till slut nådde vi en liten by på toppen. Där fanns det hemgjord honung och en präst i en pickup. Där fanns också en väldigt fin utsikt ner mot staden och viken.


Hell's Angels, Greek stylee.


På stället där vi hyrde mopparna jobbade det en svensk kvinna. Vi utnyttjade självklart denna kontakt och frågade var man kunde få tag på Nidris bästa giros (grekisk kebab alltså). Utan något att jämföra med är vi beredda att hålla med henne. Den var väldigt god, topp 3 någonsin på Julias lista i alla fall. Och hon har ändå ätit en hel del giros.

Mätta och belåtna traskade vi tillbaka till båten. Janne hade gått i förväg och hade hunnit med att både bråka, bli sams och dricka öl med vår nye granne som blivit sur för att vår ankarlina låg lite snett. Det löste sig i alla fall på bästa sätt och kvällen avslutades, som så många gånger förr, med välförtjänta förfriskningar och snacks i sittbrunnen.

/Julia och Jakob

Den stora getin(g)vasionen, måndag 10 september.

Natten efter det stora ankarspelsdebaclet var förvånansvärt lugn. Det var bara några (närmare bestämt två) av oss som fick turas om att gå upp varannan timme och kolla efter så att vi fortfarande hade mestadels vatten runtikring oss. Inte land alltså, eller en annan båt för den delen. Vi delade för övrigt viken med ett gäng andra båtar, varav två katamaraner. Det här var festkatamaraner med mycket tjo och tjim. Det återstå att se om det finns andra typer av katamaraner. Och för att klargöra är det här alltså katamaranerna som ser ut som solglasögon (fåniga), inte Water World-katamaraner (tuffa).

Någon gång under frukosten inträffade dagens, ja för att inte säga veckans, största händelse. Den Stora Getinvasionen. Det började med ett ensamt litet bräk uppifrån höjderna (det finns ju knappt något annat än höjder i det här landet, och vatten då, som tur är). Snart nog kryllade bergssluttningarna av ivriga getter som bara väntat på att få skutta ner på stranden och mumsa på uppspolat sjögräs, gammal plast, förtöjningstampar och annat. Jakob kanske inte hade helt rätt när han sa att det finns lika många getter i Grekland som det finns mygg i Sverige, men vi såg i alla fall minst sju stycken. Minst.


Det var med tårar i ögonen (Jakobs kommentar) som vi lämnade getterna vid Port Leone och återigen styrde mot Meganisse, fast en ny vik den här gången, Port Atheni. Väl där hittade vi en norsk skuta som var fin, en solglasögonkatamaran som inte var av den festliga sorten (en fransos, två hundar) och en atmosfär som helt enkelt bjöd in till sång och musik. Janne och Lisa plockade fram dragspel, ukulele, tvärflöjt och sångböcker och sen underhöll vi hela viken i några timmar.

Ni har kanske undrat över g:et som har smugit sig in i rubriken? Jo, förutom getter så har en annan typ av djur påverkat dagens strapatser. Det var nämligen en geting som hade fräckheten att gömma sig i Jakobs öl och sen sticka honom i tungan. Nu blev det inte alls så farligt, eller komiskt, som man hade kunnat tänka sig. Ingen andnöd, ingen sladdrig hundtunga som hänger och slänger, knappt ens ett litet läspande - men otäckt var det likväl. Som tur var fanns även smaksinnet kvar och kvällens korv stroganoff smakade precis lika gott för oss alla.

/Julia och Jakob