När man passerar högsta punkten på Canal du Centre finns en väggmålning där två sjöjungfrur pekar ut kanalens båda riktningar - mot Loire eller Saône. Det ser trevligt och inbjudande ut. I verkligheten är detta en moderniserad och automatiserad kanal vilket innebär, som så ofta annars, att människorna tagits bort ur systemet. Slut med småpratande, vinsäljande, trädgårdsodlande slussvakter som gör att färden fylls av trivsel och värme. Nu är det hydraulpumpens surr i ett litet, gråtrist uthus, som bekräftar att någon högre makt tänker stänga portarna till slussen, släppa ut vattnet och sedan öppna i andra änden. Ibland står det en tjänsteman på kanten och tittar inspekterande ner på oss. Vi utbyter ett kort "Bonjour!" innan han eller hon försvinner i kanalbolagets bil bakom kröken.
Det går snabbt och effektivt att ta sig fram. Kanalen kantas av träd och vi glider fram som i en tunnel. Ibland skymtar vi ett aktivt och böljande landskap där Charolais-boskapens flockar, likt Taubes getter och får, avtecknar sig "som vita moln på ängens klorofyll". Fast större kanske? Än molnen i Arkadien, alltså!
Den logiska avslutningen på den moderna kanalen är en 10-meters sluss som ska ta oss ner i nivå med floden Saône. På kort tid släpper den ut sina 2500 kubikmeter vatten och låter oss guppa ensamma på bassängens botten i närmast sakral stillhet en stund. Högt ovanför oss skymtar blå himmel och ett litet huvud som hastigt tittar över kanten. Vi antar att någon vill veta om vi har det bra. En slussvakt? Eller en sjöjungfru?Porten öppnas. Tack för upplevelserna på kanalerna!
Nu glider vi ut på floden och njuter av luft och ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Inte inloggad? Välj "namn/webbadress" i listan nedan och fyll i ditt namn och (om du har en) hemsida så är det bara att kommentera!