Lite kvar

Några bilder från våra avslutande veckor i Port-Saint-Louis. Vi gjorde en utflykt i Camargue. Cyklarna på bussen till Arles och dagen därpå vidare till Les-Saintes-Maries-de-la-mer. I Camargue finns det hästar. Min förväntan formades i unga år av boken med bilder från filmen "Den vita hingsten". Stolt hingst leder en rebellisk grupp vilda hästkompisar i galopp genom Camargue. Liten pojke får vara med hingsten som annars självfallet skyr människor. Så här såg jag ut:

Idag går hästarna i hagar och pratar gärna med oss

I andra hagar finns det tjurar som huvudsakligen föds upp för att delta i "Courses de tau" - tjurlöpning
Hästar med ryttare
Häst med ryttareI Les-Saintes-Marie visade det sig vara tjurlöpningsdags när vi kom dit. De unga oerfarna tre-åringarna skulle testas för att se om de var nog ilskna. En dryg timme före start börjar entusiasterna bänka sig.

Vi satt i en mycket bra position och blev väl omhändertagna och undervisade av grannarna. Det lokala intresset är stort. Ingen entreavgift för kvalomgångarna men finalen, dit ett par tjurar från varje deltävling kvalificerar sig, kostar som ett biobesök eller så.
Les razeteurs, 14 unga män med pigga ben, ska fördelade på två grupper utmana tjurarna.

Tjuren släpps in och får en minut på sig att kolla läget och värma upp lite grann
På en given signal får killarna börja springa framför tjuren med målet att riva av några olika garnrosetter som placerats mellan tjurens hornGanska enkelt upplägg faktiskt. Spring framför tjuren samtidigt som du krafsar honom i pannan med en liten metallkam.
Börjar tjuren komma ikapp kan man alltid hoppa över kanten!
Så där höll det på. Nio tjurar fick vi se. Spännande som tusan tyckte vi. Men habituéerna lät sig inte imponeras så lätt av de unga tjurarna och de relativt oerfarna razeteurerna.
Vi cyklade tillbaka Port-Saint-Louis längs havet och njöt av flamingoflockarnas rosa skimmer

Tillbaka i båtparkeringen Port Napoleon blev det som vanligt en hel del kontakter med andra seglare. Vi träffade bl.a. Dana som visade oss sin vackra, nyrenoverade båt Bailante.

Vi blev inspirerade och en av oss valdes ut att snygga till all teak i vår sittbrunn. Lisa reste hem till Sverige.
Så här blev resultatet.
Imorgon reser även jag hem och SallyRuth får, månbelyst, bida sin tid i mörkret där båtarna står minst lika tätt som flamingorna i Camargue.

Medelhavet!

Fredag den 24 september klockan 19.30. Bron öppnar efter den sista slussen och vi är i Medelhavet.
Ett par dagar i gästhamnen och så på måndagen tuffade vi ut en liten sväng för att komma till vår slutliga vinterhamn - Port Napoleon.
Nu står SallyRuth på land tillsammans med en massa andra båtar. Här finns restaurang, bra dusch och toa, tvättmaskin, trådlöst nätverk m.m. Vi drar iväg på utflykt till Arles och Camargue. Bloggar kanske inte mer i år. Seglingen fortsätter våren 2011.

Nya och gamla tider

Idag var det strejk i Frankrike. När vi på morgonen besökte den berömda bron från den välkända sången, var trottoaren fylld av människor på väg till starten av en stor demonstrationsmarsch. Sarkozy tycker att pensionsåldern i landet ska höjas från 60 till 62 år. Inte populärt. Ur ett svenskt perspektiv kan det tyckas lite kinkigt att invånarna i ett land där allt stänger mellan 12 och 14 på dagarna ska bli upprörda över ett par år hit eller dit i slutet av karriären. Men det är klart att man utgår från den situation man har just nu. På 1300-talet var här antagligen en annan ordning . Då byggdes på anmärkningsvärt kort tid Palais des Papes (säg papp så låter det OK), påvarnas palats här i Avignon. Utrymmet för att ifrågasätta arbetstider var troligen minimalt. Vi besökte anläggningen idag och vandrade i sedvanlig ordning runt med en audioguide i örat och förundrades. Ett väldigt pådrag var det allt för att under ett 60-tal år kunna utlokalisera påven från Rom till Avignon. Tydligen var påven vid den här tiden i historien tvungen att flytta runt en hel del mellan olika städer p.g.a. oroligheter i Rom. Men den rotlösheten löste man elegant genom att bestämma att Rom låg på den plats där påven för ögonblicket befann sig! Genialiskt. ”Home is where I hang my hat” brukar man ju säga men ”Rome is where I have my Pape!” smäller allt högre.

Efter palatsbesöket lämnade vi stan på våra cyklar för en längre tur ut på bygden. Demonstranterna såg vi inte till. Det berodde nog på att vi körde genom centrum vid 13-tiden. Även ett pensionsåldersuppror har rätt till lunchrast, antar jag.

Påvens tillfälliga boning i Avignon

Från Valance via Viviers till Avignon

2 vanliga dagar på floden. Måndag 20 september och tisdag 21 september.

Vi passerade ett stort kärnkraftverk. Vi tror att de behöver vindkraftverken utanför till belysningen inne på anläggningen.











Natthamn i Viviers. Där finns en gammal stad högt uppe på berget.


























Fantastisk utsikt. På alla håll!


























Tisdagmorgon började med en marknad precis nere vid hamnen. Där kunde vi köpa fisk, kött och grönsaker för de närmaste dagarnas måltider.





























Nu har vi kommit till Avignon.
Imorgon ska vi ta reda på varför de dansade på den där bron, i ring och allt.

Val i Valence

Ja, valet är givetvis i Sverige men vi befinner oss i Valence, en stad vid floden Rhône. Vi bänkar oss för valvaka i foajen till något slags hotell/konferens/vandrarhemshems-anläggning som ligger en bit från vår natthamn. Här finns det wifi (uttalas i Frankrike "vifi" - vi som i "vi" svenskar och "fi" som i feministiskt initiativ) vilket saknas där båten ligger just nu. Det lokala intresset för Sveriges politiska framtid är obefintligt här men portieren i disken uttryckte i alla fall viss förståelse för vår situation. "Oh la la , val i Sverige!". "Oui, ni kan sitta här några timmar med era datorer". "No, här finns inga gäster just nu". "Oui, ni är förstås gäster nu när ni är här (svar på min stillsamma protest) och "Oui, jag kan ordna två pilsner trots att allt egentligen är stängt". Trevlig kille. Det blev lite dricks.
Våra upplevelser på floden under dagen har bjudit på fortsatt fint väder, vackra naturscenerier och smidigt samarbete mellan besättningsmedlemmarna. Försök sälja det som en nyhet, den som kan, en dag när valretoriken firar triumfer och SD seglar in i riksdagen för styrbords halsar.
Vi hade vid närmare eftertanke en ganska kall nordanvind under dagen. Det var kanske ett förebud?
(Fast egentligen är jag inte särskilt skrockfull.) Jag hoppas och tror iaf att de goda krafterna bland de demokratiska partierna kommer att klara den här situationen i Sveriges riksdag.

Här sitter jag och valvakar. (Obs! Glada miner ska inte kopplas till specifika valresultat)

Deletapp i vårt eget France-de-runt

Vi ligger i les-Roches-de-Cordieu. På gränsen mellan Côte Rôtie och Cordieu. I det förra distriktet gör man rödvin och i det senare vitt vin.

På wikipedia översätts Côte Rôtie med "den stekta sluttningen". Det är uteslutande Syrah-druvor där.








Idag cyklade vi en tur. Det är inte bara sluttningarna som är stekta efter en sådan tur. Man är rätt mör själv. Uppför och åter uppför. Jag fick t.o.m. ha lägsta växeln i när vi körde nedför pga motvinden. Uppför och motvind pratar vi inte om ( då gick jag).
Det var i alla fall underbart att komma upp och få lite överblick och vyer.








När vi kommit upp på platån hittade vi som tur var en liten bar där vi serverades en alldeles utsökt omelett. Sedan var det bara att rulla hemåt. Långsamt, inte bara pga motvidn och säkerhetsskäl (det var verkligen brant), men också för att kunna njuta.











Njöt gjorde vi också ikväll när vi fick ett glas Côte Rôtie till köttgrytan och ett glas Cordieu till osten. Allt på rekommendation av vinförsäljaren. Mmmm han hade så rätt.

Man kan bara göra sin egen resa

Idag kom vi till Lyon ... och lämnade Lyon. Staden som enligt alla beskrivningar vi läst är ett absolut måste. Det finns ingen särskild marina eller hamn för småbåtar i stan, men man kan lägga till vid vilken kaj som helst, nästan. Vi hittade ett ställe där det låg några båtar till och där vi kände igen en från ett tidigare möte. Mark från Nya Zeeland som seglar sin holländska båt under engelsk flagg. Vi pratade lite med honom. Han liksom alla andra vi mött varnade för att man inte kunde lämna båten obevakad för det var så stor risk för inbrott. Vi åt vår lunch, funderade en stund och bestämde oss sedan för att vi inte ville vara kvar. Så efter en timme i Lyon tuffade vi vidare längs floden. Jag ångrade mig bara en liten stund när jag vände mig om och såg den pampiga vyn med en stor katedral högt över stan.

Om moderna tider och en känsla av frihet

När man passerar högsta punkten på Canal du Centre finns en väggmålning där två sjöjungfrur pekar ut kanalens båda riktningar - mot Loire eller Saône. Det ser trevligt och inbjudande ut. I verkligheten är detta en moderniserad och automatiserad kanal vilket innebär, som så ofta annars, att människorna tagits bort ur systemet. Slut med småpratande, vinsäljande, trädgårdsodlande slussvakter som gör att färden fylls av trivsel och värme. Nu är det hydraulpumpens surr i ett litet, gråtrist uthus, som bekräftar att någon högre makt tänker stänga portarna till slussen, släppa ut vattnet och sedan öppna i andra änden. Ibland står det en tjänsteman på kanten och tittar inspekterande ner på oss. Vi utbyter ett kort "Bonjour!" innan han eller hon försvinner i kanalbolagets bil bakom kröken.

Det går snabbt och effektivt att ta sig fram. Kanalen kantas av träd och vi glider fram som i en tunnel. Ibland skymtar vi ett aktivt och böljande landskap där Charolais-boskapens flockar, likt Taubes getter och får, avtecknar sig "som vita moln på ängens klorofyll". Fast större kanske? Än molnen i Arkadien, alltså!








Den logiska avslutningen på den moderna kanalen är en 10-meters sluss som ska ta oss ner i nivå med floden Saône. På kort tid släpper den ut sina 2500 kubikmeter vatten och låter oss guppa ensamma på bassängens botten i närmast sakral stillhet en stund. Högt ovanför oss skymtar blå himmel och ett litet huvud som hastigt tittar över kanten. Vi antar att någon vill veta om vi har det bra. En slussvakt? Eller en sjöjungfru?
Porten öppnas. Tack för upplevelserna på kanalerna!
Nu glider vi ut på floden och njuter av luft och ljus.

Fiskande fransoser - Metateori sökes

Metarna!
Dom står och sitter överallt längs kanalerna
Timme efter timme
Får dom någon fisk?
Vad gör dom i så fall med den?
Vem metar?
Vem metar inte?

Man med 3 spön i klassisk stil


Välutrustad ung man med Hi-Tech-utrustning


Metartävling - spölängd ca: 60 % av kanalens bredd


Kvinna med 3 spön


Kvinna med 4 spön


Par med spö och supé

Risker vid slussning?!

Allt och inget kan hända när man slussar. Man kan klämma sig, ramla i vattnet, snubbla och slå sig. Tampen kan fastna när man slussar ner och då blir båten hängande i den en stund, när vattnet fortsätter neråt, tills något går sönder. Båten kan skadas på en mängd olika sätt. En sak som hände – inte oss men väl en bekant som vi slussade med i ett par dagar - var som följer. Vi slussade uppåt. Carl, från Dartmouth, skulle få upp en tamp. Han bestämde sig för att hoppa. Han blev hängandes på kajkanten, kom inte upp och fick släppa taget. Han hamnade som tur var på båten och kom undan med blotta förskräckelsen och en svår fraktur på självkänslan, som tog minst tre dagar att läka. Det var mycket – "I used to be much stronger och I am not as fit as I used to be".
Man kan också bli instängd, Det blev vi i en 5,18 meters sluss som är automatiskt driven. När vi väl slussat ner hela vägen öppnades inte portarna så vi kunde inte lämna slussen. Janne fick klättra upp för den slippriga stegen och försöka prata franska i en mikrofon där han inte kunde begripa/höra ett ord av vad som svarades. Uppenbarligen gick informationen fram för efter en stund dök det upp en slussvakt. Han öppnade och gick in i slusskuren, slog auto till manuell, tillbaks till auto och vips öppnade sig portarna.






















Men vilken är den absolut farligaste och största risken?
Enligt min bedömning är det koloxidförgiftning! I Sverige är det förbjudet att ha motorn igång vid slussning. I Frankrike ska man ha den på. Det blir mycket avgaser när man står 3-10 m ner i en ”grav” och väntar på att luckorna ska manövrera. Man kan ju stänga av motorn trots förbudet. Men vid ett tillfälle fastnade vår planka, som vi har utanför fendrarna, i ett hål i slussväggen. Genom att köra framåt lyckades vi få loss den. Man har inte så lång tid på sig. Några sekunder till och manstågsstöttan (staketstolpen på båten) hade varit ännu krokigare!

Vi funderar på om munskydd skulle vara ett alternativ, men tror inte de vi har räcker till.

...och nu något helt annat...

Vi har varit på utflykt. Lisas äldste bror Erik har tillsammans med sin fru skaffat sig en lägenhet i Roquebrune Cap Martin, precis intill Menton på franska rivieran. Dessa skulle få besök av oss.










Vår grannbåt i Digoin, den lilla byn vid kanalen där vi låg, innehades av Terry och John, ett par från Nya Zeeland. Vi umgicks en del med dom på helgen. De fick låna vår extraantenn för internet och såg efter SallyRuth medan vi var borta.
Klockan 9 måndag morgon gav vi oss så iväg. På vägen ner åkte vi en liten omväg till Port St Louis. Det ligger vid Rhones utlopp i Medelhavet och nu har vi sett ut var båten ska ligga över vintern. Det blir i Port Napoleon. Jag tror att Janne är extra glad över detta. Han hade ju en farfar som hette just så, alltså Napoleon!
















I RCM hade vi strålande väder. Vi umgicks med familjen, tog promenader längs stranden och upp i bergen, badade och njöt i största allmänhet.

På vägen tillbaks till Digoin körde vi Route Napoleon, som går över alperna och passerade bl.a. Grenoble.
Det var skönt att komma hem igen till båten. Allt var bra. Det hade ösregnat 2 av de 4 dagarna vi var borta. Skönt att vi slapp det.