Loano är en trivsam liten badort. Marinan är överraskande snitsig. Nytt, stort, designat, lite ödsligt, fräscha toaletter, snabbt internet. En färjeterminalsliknade arkitektur blandat med hamnmagasinsinspirerade oldfashioned nybyggnationer som ännu väntar på hugade affärsidkare. Därtill en relativt låg hamnavgift. Ingen idé att försöka förstå. Fråga inte. Gilla läget.
Loanos stadskärna är gammal och pittoresk. Lättare att orientera sig här än i Sanremo. Vi gör en cykelutflykt till Toirano som ligger nära Loano. Där finns det grottor. Från grottentrén ser man en bergssida som uppenbarligen varit föremål för någon form av brott.
Tittar man närmare i teleobjektivet hittar man ett antal figurer i jätteformat målade direkt på berget. Det skapar en lite mystisk atmosfär inför själva grottbesöket.
Interiören i grottorna skäms inte för sig. Stalagtiter och -miter i imponerande storlek och överflöd. Mjukt bulliga, och stenhårda, ytor där man kan fantisera om petrifierat tarmludd eller förkalkade blodkärl från någon utdöd jätteorganism. (Man har ju sett Lennart Nilssons bilder.)
I grottan finns fotspår efter Cro Magnon-människor minsann. Det är mycket länge sedan dom levde. Den som trodde att mänskliga spår i tillvaron är ett modernt, och digitalt, Google/Facebook-problem, är helt fel ute.
Två saker var mycket märkliga.
1) Vi gick in i berget på en nivå. Gick sedan mest utför. Och kom ut ur berget på en högre nivå!
2) Klockan i mobiltelefonen tappade orienteringen under den timslånga turen.
Samtidigt publiceras nyheten om att man hittat en partikel som färdas snabbare än ljusets hastighet. Tiden är, om inte ur led, så iaf ifrågasatt.
Vad hände egentligen i grottan?
Här är jag på bild. Före och efter grottvandringen. Döm själv. /J
Loanos stadskärna är gammal och pittoresk. Lättare att orientera sig här än i Sanremo. Vi gör en cykelutflykt till Toirano som ligger nära Loano. Där finns det grottor. Från grottentrén ser man en bergssida som uppenbarligen varit föremål för någon form av brott.
Tittar man närmare i teleobjektivet hittar man ett antal figurer i jätteformat målade direkt på berget. Det skapar en lite mystisk atmosfär inför själva grottbesöket.
Interiören i grottorna skäms inte för sig. Stalagtiter och -miter i imponerande storlek och överflöd. Mjukt bulliga, och stenhårda, ytor där man kan fantisera om petrifierat tarmludd eller förkalkade blodkärl från någon utdöd jätteorganism. (Man har ju sett Lennart Nilssons bilder.)
I grottan finns fotspår efter Cro Magnon-människor minsann. Det är mycket länge sedan dom levde. Den som trodde att mänskliga spår i tillvaron är ett modernt, och digitalt, Google/Facebook-problem, är helt fel ute.
Två saker var mycket märkliga.
1) Vi gick in i berget på en nivå. Gick sedan mest utför. Och kom ut ur berget på en högre nivå!
2) Klockan i mobiltelefonen tappade orienteringen under den timslånga turen.
Samtidigt publiceras nyheten om att man hittat en partikel som färdas snabbare än ljusets hastighet. Tiden är, om inte ur led, så iaf ifrågasatt.
Vad hände egentligen i grottan?
Här är jag på bild. Före och efter grottvandringen. Döm själv. /J
Hej på er,
SvaraRaderaÄntligen inne på er fantastiska sida.
Vilket äventyr ni är ute på.
Har varit uppe i Kiruna, Abisko och Riksgränsen och haft utbildning med Britt och hennes personal, samt träffat Agneta T. Vi har vandrat i dom vackra fjällen.