Medelhavet!

Fredag den 24 september klockan 19.30. Bron öppnar efter den sista slussen och vi är i Medelhavet.
Ett par dagar i gästhamnen och så på måndagen tuffade vi ut en liten sväng för att komma till vår slutliga vinterhamn - Port Napoleon.
Nu står SallyRuth på land tillsammans med en massa andra båtar. Här finns restaurang, bra dusch och toa, tvättmaskin, trådlöst nätverk m.m. Vi drar iväg på utflykt till Arles och Camargue. Bloggar kanske inte mer i år. Seglingen fortsätter våren 2011.

Nya och gamla tider

Idag var det strejk i Frankrike. När vi på morgonen besökte den berömda bron från den välkända sången, var trottoaren fylld av människor på väg till starten av en stor demonstrationsmarsch. Sarkozy tycker att pensionsåldern i landet ska höjas från 60 till 62 år. Inte populärt. Ur ett svenskt perspektiv kan det tyckas lite kinkigt att invånarna i ett land där allt stänger mellan 12 och 14 på dagarna ska bli upprörda över ett par år hit eller dit i slutet av karriären. Men det är klart att man utgår från den situation man har just nu. På 1300-talet var här antagligen en annan ordning . Då byggdes på anmärkningsvärt kort tid Palais des Papes (säg papp så låter det OK), påvarnas palats här i Avignon. Utrymmet för att ifrågasätta arbetstider var troligen minimalt. Vi besökte anläggningen idag och vandrade i sedvanlig ordning runt med en audioguide i örat och förundrades. Ett väldigt pådrag var det allt för att under ett 60-tal år kunna utlokalisera påven från Rom till Avignon. Tydligen var påven vid den här tiden i historien tvungen att flytta runt en hel del mellan olika städer p.g.a. oroligheter i Rom. Men den rotlösheten löste man elegant genom att bestämma att Rom låg på den plats där påven för ögonblicket befann sig! Genialiskt. ”Home is where I hang my hat” brukar man ju säga men ”Rome is where I have my Pape!” smäller allt högre.

Efter palatsbesöket lämnade vi stan på våra cyklar för en längre tur ut på bygden. Demonstranterna såg vi inte till. Det berodde nog på att vi körde genom centrum vid 13-tiden. Även ett pensionsåldersuppror har rätt till lunchrast, antar jag.

Påvens tillfälliga boning i Avignon

Från Valance via Viviers till Avignon

2 vanliga dagar på floden. Måndag 20 september och tisdag 21 september.

Vi passerade ett stort kärnkraftverk. Vi tror att de behöver vindkraftverken utanför till belysningen inne på anläggningen.











Natthamn i Viviers. Där finns en gammal stad högt uppe på berget.


























Fantastisk utsikt. På alla håll!


























Tisdagmorgon började med en marknad precis nere vid hamnen. Där kunde vi köpa fisk, kött och grönsaker för de närmaste dagarnas måltider.





























Nu har vi kommit till Avignon.
Imorgon ska vi ta reda på varför de dansade på den där bron, i ring och allt.

Val i Valence

Ja, valet är givetvis i Sverige men vi befinner oss i Valence, en stad vid floden Rhône. Vi bänkar oss för valvaka i foajen till något slags hotell/konferens/vandrarhemshems-anläggning som ligger en bit från vår natthamn. Här finns det wifi (uttalas i Frankrike "vifi" - vi som i "vi" svenskar och "fi" som i feministiskt initiativ) vilket saknas där båten ligger just nu. Det lokala intresset för Sveriges politiska framtid är obefintligt här men portieren i disken uttryckte i alla fall viss förståelse för vår situation. "Oh la la , val i Sverige!". "Oui, ni kan sitta här några timmar med era datorer". "No, här finns inga gäster just nu". "Oui, ni är förstås gäster nu när ni är här (svar på min stillsamma protest) och "Oui, jag kan ordna två pilsner trots att allt egentligen är stängt". Trevlig kille. Det blev lite dricks.
Våra upplevelser på floden under dagen har bjudit på fortsatt fint väder, vackra naturscenerier och smidigt samarbete mellan besättningsmedlemmarna. Försök sälja det som en nyhet, den som kan, en dag när valretoriken firar triumfer och SD seglar in i riksdagen för styrbords halsar.
Vi hade vid närmare eftertanke en ganska kall nordanvind under dagen. Det var kanske ett förebud?
(Fast egentligen är jag inte särskilt skrockfull.) Jag hoppas och tror iaf att de goda krafterna bland de demokratiska partierna kommer att klara den här situationen i Sveriges riksdag.

Här sitter jag och valvakar. (Obs! Glada miner ska inte kopplas till specifika valresultat)

Deletapp i vårt eget France-de-runt

Vi ligger i les-Roches-de-Cordieu. På gränsen mellan Côte Rôtie och Cordieu. I det förra distriktet gör man rödvin och i det senare vitt vin.

På wikipedia översätts Côte Rôtie med "den stekta sluttningen". Det är uteslutande Syrah-druvor där.








Idag cyklade vi en tur. Det är inte bara sluttningarna som är stekta efter en sådan tur. Man är rätt mör själv. Uppför och åter uppför. Jag fick t.o.m. ha lägsta växeln i när vi körde nedför pga motvinden. Uppför och motvind pratar vi inte om ( då gick jag).
Det var i alla fall underbart att komma upp och få lite överblick och vyer.








När vi kommit upp på platån hittade vi som tur var en liten bar där vi serverades en alldeles utsökt omelett. Sedan var det bara att rulla hemåt. Långsamt, inte bara pga motvidn och säkerhetsskäl (det var verkligen brant), men också för att kunna njuta.











Njöt gjorde vi också ikväll när vi fick ett glas Côte Rôtie till köttgrytan och ett glas Cordieu till osten. Allt på rekommendation av vinförsäljaren. Mmmm han hade så rätt.

Man kan bara göra sin egen resa

Idag kom vi till Lyon ... och lämnade Lyon. Staden som enligt alla beskrivningar vi läst är ett absolut måste. Det finns ingen särskild marina eller hamn för småbåtar i stan, men man kan lägga till vid vilken kaj som helst, nästan. Vi hittade ett ställe där det låg några båtar till och där vi kände igen en från ett tidigare möte. Mark från Nya Zeeland som seglar sin holländska båt under engelsk flagg. Vi pratade lite med honom. Han liksom alla andra vi mött varnade för att man inte kunde lämna båten obevakad för det var så stor risk för inbrott. Vi åt vår lunch, funderade en stund och bestämde oss sedan för att vi inte ville vara kvar. Så efter en timme i Lyon tuffade vi vidare längs floden. Jag ångrade mig bara en liten stund när jag vände mig om och såg den pampiga vyn med en stor katedral högt över stan.

Om moderna tider och en känsla av frihet

När man passerar högsta punkten på Canal du Centre finns en väggmålning där två sjöjungfrur pekar ut kanalens båda riktningar - mot Loire eller Saône. Det ser trevligt och inbjudande ut. I verkligheten är detta en moderniserad och automatiserad kanal vilket innebär, som så ofta annars, att människorna tagits bort ur systemet. Slut med småpratande, vinsäljande, trädgårdsodlande slussvakter som gör att färden fylls av trivsel och värme. Nu är det hydraulpumpens surr i ett litet, gråtrist uthus, som bekräftar att någon högre makt tänker stänga portarna till slussen, släppa ut vattnet och sedan öppna i andra änden. Ibland står det en tjänsteman på kanten och tittar inspekterande ner på oss. Vi utbyter ett kort "Bonjour!" innan han eller hon försvinner i kanalbolagets bil bakom kröken.

Det går snabbt och effektivt att ta sig fram. Kanalen kantas av träd och vi glider fram som i en tunnel. Ibland skymtar vi ett aktivt och böljande landskap där Charolais-boskapens flockar, likt Taubes getter och får, avtecknar sig "som vita moln på ängens klorofyll". Fast större kanske? Än molnen i Arkadien, alltså!








Den logiska avslutningen på den moderna kanalen är en 10-meters sluss som ska ta oss ner i nivå med floden Saône. På kort tid släpper den ut sina 2500 kubikmeter vatten och låter oss guppa ensamma på bassängens botten i närmast sakral stillhet en stund. Högt ovanför oss skymtar blå himmel och ett litet huvud som hastigt tittar över kanten. Vi antar att någon vill veta om vi har det bra. En slussvakt? Eller en sjöjungfru?
Porten öppnas. Tack för upplevelserna på kanalerna!
Nu glider vi ut på floden och njuter av luft och ljus.

Fiskande fransoser - Metateori sökes

Metarna!
Dom står och sitter överallt längs kanalerna
Timme efter timme
Får dom någon fisk?
Vad gör dom i så fall med den?
Vem metar?
Vem metar inte?

Man med 3 spön i klassisk stil


Välutrustad ung man med Hi-Tech-utrustning


Metartävling - spölängd ca: 60 % av kanalens bredd


Kvinna med 3 spön


Kvinna med 4 spön


Par med spö och supé

Risker vid slussning?!

Allt och inget kan hända när man slussar. Man kan klämma sig, ramla i vattnet, snubbla och slå sig. Tampen kan fastna när man slussar ner och då blir båten hängande i den en stund, när vattnet fortsätter neråt, tills något går sönder. Båten kan skadas på en mängd olika sätt. En sak som hände – inte oss men väl en bekant som vi slussade med i ett par dagar - var som följer. Vi slussade uppåt. Carl, från Dartmouth, skulle få upp en tamp. Han bestämde sig för att hoppa. Han blev hängandes på kajkanten, kom inte upp och fick släppa taget. Han hamnade som tur var på båten och kom undan med blotta förskräckelsen och en svår fraktur på självkänslan, som tog minst tre dagar att läka. Det var mycket – "I used to be much stronger och I am not as fit as I used to be".
Man kan också bli instängd, Det blev vi i en 5,18 meters sluss som är automatiskt driven. När vi väl slussat ner hela vägen öppnades inte portarna så vi kunde inte lämna slussen. Janne fick klättra upp för den slippriga stegen och försöka prata franska i en mikrofon där han inte kunde begripa/höra ett ord av vad som svarades. Uppenbarligen gick informationen fram för efter en stund dök det upp en slussvakt. Han öppnade och gick in i slusskuren, slog auto till manuell, tillbaks till auto och vips öppnade sig portarna.






















Men vilken är den absolut farligaste och största risken?
Enligt min bedömning är det koloxidförgiftning! I Sverige är det förbjudet att ha motorn igång vid slussning. I Frankrike ska man ha den på. Det blir mycket avgaser när man står 3-10 m ner i en ”grav” och väntar på att luckorna ska manövrera. Man kan ju stänga av motorn trots förbudet. Men vid ett tillfälle fastnade vår planka, som vi har utanför fendrarna, i ett hål i slussväggen. Genom att köra framåt lyckades vi få loss den. Man har inte så lång tid på sig. Några sekunder till och manstågsstöttan (staketstolpen på båten) hade varit ännu krokigare!

Vi funderar på om munskydd skulle vara ett alternativ, men tror inte de vi har räcker till.

...och nu något helt annat...

Vi har varit på utflykt. Lisas äldste bror Erik har tillsammans med sin fru skaffat sig en lägenhet i Roquebrune Cap Martin, precis intill Menton på franska rivieran. Dessa skulle få besök av oss.










Vår grannbåt i Digoin, den lilla byn vid kanalen där vi låg, innehades av Terry och John, ett par från Nya Zeeland. Vi umgicks en del med dom på helgen. De fick låna vår extraantenn för internet och såg efter SallyRuth medan vi var borta.
Klockan 9 måndag morgon gav vi oss så iväg. På vägen ner åkte vi en liten omväg till Port St Louis. Det ligger vid Rhones utlopp i Medelhavet och nu har vi sett ut var båten ska ligga över vintern. Det blir i Port Napoleon. Jag tror att Janne är extra glad över detta. Han hade ju en farfar som hette just så, alltså Napoleon!
















I RCM hade vi strålande väder. Vi umgicks med familjen, tog promenader längs stranden och upp i bergen, badade och njöt i största allmänhet.

På vägen tillbaks till Digoin körde vi Route Napoleon, som går över alperna och passerade bl.a. Grenoble.
Det var skönt att komma hem igen till båten. Allt var bra. Det hade ösregnat 2 av de 4 dagarna vi var borta. Skönt att vi slapp det.

September har kommit och nu är det höst...

Det märks att det är höst på morgonen. Då hänger dimman över vattnet och det är helfuktigt av kondens på allt. Fram på dagen har vi strålande sol och 25 grader.










Lika bra öppning på ett samtal som "vad fin båt du har" är "vilken vacker trädgård du har" På min köksfranska blir det något i stil med tus jardin tres bon. Den mest buttre slussvakt skiner faktiskt upp då.









I en sluss hade vi verkligen tur. Där fick vi skörda själva och köpa tomater, morötter, vitkål, paprika, rödbetor, squash, basilika, potatis, lök och lagerblad.

Med få knop genom Loiredalen

Vilka kanaldagar! Underbart sensommarväder, vackra miljöer och trevlig personal i slussarna. Möjligen kan man bli lite vilsen i tiden eftersom slussmomentet upprepas så ofta att det blir svårt att skilja dagarna från varandra. Efter passagen av akvedukten vid Briare måndag 30/8 har vi fortsatt att ha följe med engelska båten Sky Song med Julie och Karl.


Tisdag 31/8 gick vi till Ménétreol-sous-Sancerre. Trevlig by med några få båtplatser där servicen sköttes av det lilla hotellet, Le Floroine, på andra sidan gatan. Ett charmigt hotell med ett trevligt värdpar. Man känner sig liksom som stammis redan efter några minuter när man skickats ner i källaren för att i röran hitta fram till tvättmaskinen. När vi anlände till byn fanns egentligen ingen plats för vår båt. Efter lite diskussioner fick vi ligga utanpå en stor pråm som hade last av engelska gäster. Ett ganska vanligt upplägg med veckoturer längs kanalerna på ombyggda pråmar. Kock ombord, ibland finns cyklar till alla och många olika aktiviteter längs vägen verkar ingå.

Onsdag 1/9 gjorde vi en cykelutflykt tillsammans med Julie och Karl till Sancerre - hjärtat i det berömda vindistrikt som vi nu befinner oss i. Staden ligger högt och utsikten över Loiredalen är fantastiskt vacker. På nervägen blev det ett vinprovningsstopp samt inköp av vin som växt på såväl flinta som kalk. För att slippa en osäker cykeltransport, i utförsbacke, efter vinprovningen, så sa vi bara till vinguiden: "Ställ in lådan på La Fioroine när du åker förbi efter jobbet!" Så enkelt allt blir när man är känd på trakten. På kvällen var det dags att för ovanlighetens skull äta ute. Så då kilade vi givetvis över till La Fioroine.

Torsdag 2/9 som ännu en stund är idag, har vi målmedvetet slussat oss fram längs Loiredalen och ligger nu för natten i Plagny utanför Nevers.