När vi anlände till Loutraki på Skopelos vid 11-tiden på fm var pontonbryggan helt tagen i besittning av en man i grön tröja som koncentrerat administrerade ett halvt dussin fiskespön. Inga semesterseglare någonstans. Jag slängde en förtöjningslina lite slarvigt över en av hans nylonlinor. Han lyfte bort den utan att bevärdiga oss med en blick. En "intressant" start på det sociala spel som inleds när man oväntat (men fullt berättigat) klampar in i en annan människas territorium. Så mycket mer hände inte just då. Vid något tillfälle sa mannen något artigt om vädret på engelska. Vi kanske hade stört friden lite men nu var vi liksom likvärdiga delägare av idyllen. Vid fyratiden kom en hel eskader båtar till bryggan. Förtrollningen var bruten. Jag kände plötsligt en samhörighet med fiskaren i gröna tröjan. Det var vi 2 mot dom 12 andra. Tog ett par öl med mig för att få en pratstund man och man emellan. Efter en trevande start på engelska hittade vi en gemensam bas i franska. Detta var alltså Alexander, sjubarnsfar med barn i bl.a, Finland och Holland, ett barnbarn, bott 8 år i Paris, tennistränare, spelar munspel (blues), gillar matematik, gillar inte grekisk historia, fritidsfiskare, säljer fiskeutrustning i en butik i Volos på fastlandet, har nära relation till sina kunder, frun kommer från Skopelos dit han gärna skulle flytta, där kopplar han av, fiskar hela dan, filosoferar. Jag fick berätta lite om oss, ta del av hans fiskeutrustning och fiskteknik, höra om hans syn på politik och Eurons påverkan på Greklands ekonomi.
"Ursäkta mig!" sa jag efter en timme. "Jag har glömt ditt namn."
"Alexandre!" sa han och la till med ett leende: "Alexandre le petit! Pas le grand!"
Härligt med folk som vill undvika missförstånd! /J
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Inte inloggad? Välj "namn/webbadress" i listan nedan och fyll i ditt namn och (om du har en) hemsida så är det bara att kommentera!