Gustave Eiffel - lägg det namnet på minnet

På en undanskymd plats i centrala Frankrike, Briare, skulle det uppföras en akvedukt för båtar. Uppdraget var att transportera båtar över floden Loire så att de kunde fortsätta sin kanalfärd.Det var inget enkelt uppdrag och man valde noga vem som skulle få det. Gustave fick uppdraget.Han hade tidigare knåpat ihop en och annan spektakulär byggnad. 1890-1894 höll han på med detta brobygget.

Nu är vi på kanalen!

Igår lämnade vi Seine och körde in på Canal du Loing. Vi fick sällskap med den engelska båten som blivit filmade. Det är precis så pittoreskt som vi föreställt oss det att glida fram i det franska landskapet. Små byar, gubbar som fiskar, folk som promenerar och cyklar längs kanalen. Natthamn finner vi varhelst vi vill. In med fören och sedan försiktigt dra in aktern antingen ända till kanten eller tills det tar stopp.
Idag fortsatte vi. Det är många slussar så det är fullt upp. Vår båt är så djupgående att om vi inte ligger i mitten eller måste väja för en annan båt så händer det att vi kör fast. Nu har vi vant oss vid det med. Lite fram och back tillsammans med bogpropellern sen är vi loss. Än så länge...
Vi tog oss var sin springtur också. Janne springer lite fortare än vad båten kör, men för Lisa går det nog rätt så jämnt upp. Av och påstigning vid lämplig sluss.
Natthamn i Montbouy.En öl på lokala baren, som också var tobaksaffär och restaurang och sedan middag hemma i båten.

Hade Napoleon släppt in TV på Chateau Fontainebleau?

Även med ett medelmåttigt kontrollbehov kan man ju bli lite nervös av mediabevakning. TV-tittarnas uppskattning var i alla fall det som (i bästa fall) väntade oss om vi ville ställa upp i ett filminslag om den fantastiskt snitsiga gästhamnen i Paris. Journalisten och hennes kamerakille var jättetrevliga när dom tog kontakt vid bÅten men man vet hur det blir. Dom ville filma i hamnen, ombord pÅ bÅten, hänga med en bit pÅ floden och få lite bra bilder där och så vill man ju se snygg ut och säga intressanta saker.
Kort sagt, dan försvinner fort. Och då vet man ju inte ens om det kommer att sändas i Sverige! Vi höll en låg profil. När vi lämnade hamnen vid lunchtid på onsdagen så hade teamet istället börjat med lite "shooting" på en engelsk båt med ett trevligt ungt par som vi snackat en del med. Där fanns även en hund ombord så det blir säkert bra TV!

Vi vinkade glatt till filmgänget och gled bort från "Paris - staden som aldrig sover". Det är en bra slogan men man (= svensk bondläpp) inser ju snart att det är en livsstil som är ohållbar i längden. Hög tid att komma ut på landet. Ca:80 km kvar på Seine innan det är dags att svänga höger in på den första kanaletappen mot Medelhavet. Vi passerar ett antal slussar och framåt 17-18-tiden börjar vi spana efter en plats att stanna för natten. När vi passerar någon mindre båt passar jag (Janne) på att ropa ut en fråga om var man kan lägga till för natten. Vi får vänliga svar men inget riktigt användbart. I en flodkurva ligger en fin bostadspråm. Vi ser i kikaren några människor som sitter i sin utemöbel på däck så vi glider upp långsides för att få goda råd. "Vet ni var man skulle kunna ligga för natten här i närheten?" "Här blir bra!" sa en man och pekade längs den egna båtsidan. Innan vi visste ordet av var vi förtöjda, inbjudna på drink och middag och fick en underbar onsdagskväll med musik och dans hos Daniel och Monique, tillsammans med deras vänner Jouelle och Pierre. Den stora pråmen (7m x 40m) som varit värdparets fasta bostad i många år var smakfullt inredd till en charmig lägenhet. Vi njöt verkligen av gästfriheten och den mänskliga värmen som dök upp lika kärt som oväntat en afton på floden Seine.

I morse startade vi vid halv tio-tiden med siktet inställt på Chateau Fontainebleau. Våra franska vänner rekommenderade verkligen ett besök där. Vi la till i Avon där flodens lopp är som närmast slottet och gjorde en cykelutflykt. Med örat tätt tryckt emot guidehörluren har vi sett ett antal överdådiga slottsrum där många avgörande ögonblick i den franska historien tydligen har utspelat sig. Napoleon har man i alla fall hört talas om förut och han gillade stället. När han tvingades abdikera var det väldigt känslosamt på slottstrappan innan han reste. Våra egna känslor var mest lite trötthet i öronen och benen när vi ätervände till båten. Efter gårdagens middag med dans blev det en lugn hemmakväll.

C'est magnifique!

Att komma in i Paris med egen båt är en härlig upplevelse. Eiffeltornet växer långsamt i storlek tills man till slut är alldeles nära och fattar att man är mitt i världens mest turistade stad. Båttrafiken är intensiv och seglingshandböckerna är fulla av varningar för trafiksituationen på floden. Vi har visserligen funnit att livet på Paris gator är farligare än att vistas på Seine, men visst är det spännande att åka förbi Ile de la Cité inklämd mellan hetsande guidebåtar med hundratals kameraförsedda turister.
När man sedan passerat Notre Dame och bakom hörnet på ön klarat mötet med de stora, tunga, gruslastade pråmarna så är det allt skönt att slinka in i den sluss som tar oss in till Port d'Arsenal, Paris fantastiska gästhamn.

Mitt i stan, endast ett par kvarter från Place de la Bastille har vi nu legat sedan i lördags.
Ägnat oss åt några av sevärdheterna på Topp 10-listan, cykelturer, promenader, ett café med en bok och en Espresso - helt OK!

Mystisk

Mytisk

...fast på land går värre hajar än man skåda får på sjön...

Framme i Paris skulle vi naturligtvis hitta en turistinformation. Sagt och gjort. Vi tog cyklarna och hamnade vid Gare de Lyon, en järnvägsstation. Vi gick in och fick lite broschyrer av en något motvillig tjänsteman. Cyklarna hade vi låst fast vid ett staket.
När vi kom ut kom en ung man emot oss. Han hade två exakt likadana cyklar som våra, en som han cyklade på och den andra rullade han bredvid sig. Vänta lite nu ... det var ju våra cyklar. Vi rusade fram. Janne tog resolut tag om den lediga cykeln, medans jag, Lisa, fick ta mig an mannen. Jag var rent ut sagt skitförbannad och skällde ut honom, på svenska, allt vad jag kunde. Lite tagen måste han blivit. Han klev av cykeln och när han skulle spotta efter mig så missade han med en meter. Fast då hade jag börjat peka med hela handen och också uppmanat honom att skämmas.
Han släntrade bara iväg ropandes okvädingsord, tror jag nog, som jag som tur var inte förstod.
Vi blev lite rädda och nedstämda, men nu har vi tagit fram bättre lås och återfått modet.

En dag på Seine

Det är stillsamt men ändå omväxlande att färdas på Seine. Det har inte varit mycket trafik. Några pråmar då och då. Längs stränderna avlöser de små byarna varandra. Många pråmar parkerade utefter stränderna.
























Ibland hettar det till. Då är det sidbyte och vi ska köra vänstertrafik ett tag.

Impressionismen by night

På fasaden till museet i Rouen visades ett bildspel med olika impressionisters bilder. Fantastiskt - vackert, stämningsfullt,suggestivt.

Älskling, jag krympte båten!

Idag har vi upplevt upplevt en kraftfull demonstration av fransk administrativ finess och smidighet. Jag har av någon anledning fått för mig att Frankrike är byråkratiskt och i viss mån tillkrånglat, men icke!
För att färdas med båt på de franska kanalerna köper man en biljett vars pris baseras på det mått som fås när man multiplicerar båtens längd och bredd. Vi hamnar olyckligtvis några decimaler över gränsvärdet 40 kvadratmeter. Där går priset går upp rejält. Det är väl smällar man får ta men ändå - nästan 200 euro extra för några ynka decimalers skull. Vi registreras i ett dataprogram som sköter uträkningen. Avrundning nedåt är inte aktuellt. Eftersom man måste visa sina båtdokument är det inte lönt att försöka dölja fakta. Vi tyckte det var lite förargligt och kvinnan bakom disken på kanalbolagets ödsliga kontor tittade lite medlidsamt på oss. Jag försökte få till något skämtsamt uppgivet på franska och Lisa stöttade med sin hemmagjorda svenskfranskengelska. (Lisas isbrytande öppningsreplik är numera alltid "Parlez-vous suedois?". Fungerar i bageriet såväl som hos myndigheter.)
Medan vi så sakteliga började acceptera den kostsamma sanningen satt vår välgörare och funderade. Det hördes lite franskt mummel samtidigt som hon knappade på sin miniräknare.
"Nu tror jag vet hur vi kan göra! Men detta är inget som jag egentligen har tillåtelse till. Allt är mycket reglerat!" sa hon leende och meddelade att vår båt nu var bara 11,35 m lång!
"Man kan väl se det som att jag läste fel i ert båtdokument" tillade hon och skrev in det nya måttet i databasen. Så fick vi plötsligt en 30 cm kortare båt och decimalerna på vår sida.
Vi är mycket tacksamma mot kvinnan på kontoret. Hon tummade lite på reglerna för vår skull och vi fick det lägre priset.
Hur världen skulle se ut om all myndighetsutövning präglades av samma lättsinne vet jag inte.
"Bon voyage!" sa hon när vi gick.

Le Havre - Rouen i dagsregn

Rätt uppskrämda av bl.a. Reeds nautical Almanac plus lite folk gav vi oss så iväg imorse. Seines utlopp är tidvattenpåverkat. Detta innebär att i 7 timmar strömmar vattnet in i floden och i 5 timmar strömmar vattnet ut, ungefär. På sträckan mellan Le Havre och Rouen, ca 130 km ,finns inga ställen att stanna. Flodväggarna lutar så det går inte att lägga till någonstans. Man måste hinna fram på ett tidvatten. Vi lämnade Le Havre kl 8. Först en runda ut på havet för att komma till själva floden. Sedan hade vi ett par knops motström i början för att de sista 6 timmarna susa fram i hiskeliga 10 knop. Allt under ett evigt regnande. Inte mycket trafik idag.En och annan pråm som puttar en annan.
Nu har vi lagt till vid en en liten marina mitt i stan och också mitt i floden, på en liten ö. Imorgon hoppas vi på solsken för att kunna göra staden där Jean dArc brändes som häxa.

Vive la France

I likhet med Kevin Costner i Waterworld valde vi till slut havet även om "dryland" kan kännas tryggare emellanåt. Filmen är verkligen en höjdare. En marin variant på Mad Max. Dennis Hopper som cynisk skurk är lysande. När han får lite motstånd av Kevin i filmens slutkalabalik får han en replik som "Can't anyone do something? Kill someone!" att kännas helt ok.
Vinden blev iaf fördelaktigare och vi lämnade Dartmouth vid 9-tiden onsdag 11 augusti. Med tanke på att vi vridit och vänt på planeringen för att få tidvattnets mot- och medström rätt fördelat under den drygt dygnslånga överfarten så var vi väldigt nöjda med resultatet. Farten var maxad till 9-10 knop under de 20-30 distansminuter som utgjorde den mest trafikerade delen av passagen. På vår dator kunde vi se hur stimmen av lastfartyg fyllde skärmen i form av små blåa trianglar. Och så vår egen triangel som rörde sig på tvärs utan att komma för nära någon annan. Vem behöver dataspel?
Torsdag förmiddag kom vi fram till Le Havre. Nu är det lördag kväll och imorgon bitti ger vi oss av upp längs Seine mot Rouen. Masten är avtagen och omhändertagen av Stephan. Den får vi tillbaka i Port Napoleon på Rivieran. Vi har här också umgåtts en del med Ian och Pippa på Aribba. De är på väg hem till England efter 10 år i Medelhavet och kom just hit via kanalerna för att få sin mast tillbaka av samme Stephan som vi anlitat. De var väldigt trevliga och glada människor som hade många erfarenheter att dela med sig av. Vi har också hunnit cykla och jogga en del i Le Havre som verkar vara en trevlig stad. Hamnen är gigantisk men norr därom sträcker sig en plage som nu på helgen är fylld av människor som promenerar, joggar, rastar hunden, solar, tar ett glas vin, läser en bok (sittandes i stolar utanför ett tillfälligt uppsatt minibibliotek "Lire a la plage! Bronzez intelligent! Läs på stranden! Sola intelligent!) eller står och tittar ut mot havet. Verkligen charmerande. Konsten att kunna promenera långsamt och behagfullt på ett sätt som får alla kläder att sitta snyggt verkar vara en paradgren här på trakten.

Längs strandpromenaden har vi tagit del av en fotoutställning med härliga bilder från Atlantkryssaren Normandies jungfrufärd 1935. Svart/vitt givetvis. Mycket atmosfär. Lyxiga salonger och människor med rocken på i vilstolar på soldäck. Min egen fotoprestation idag inskränker sig till en geggig hamn vid lågvatten.

Så här såg hon ut, Normandie - the worlds most perfect ship!

Ytterligare en dag i Dartmouth

Prognos: vind Force 5-7 (mycket), rough (avser våghöjd), visibility very poor ( dålig sikt), rain - vi beslöt oss för att skjuta upp avseglingen. Peter som vi träffade på puben igår kväll fick rätt. När vi sa att vi tänkte sticka som idag sa han, see you tomorrow - same time same place!
Vi började dagen med att titta på film. Waterworld med Kevin Costner.

Ikapp med bloggandet

Det blir lite tokigt med datumen. När vi inte bloggar varje dag. Idag skriver vi den 9 augusti. Vi ligger i Dartmouth. Vi har precis planerat överfarten till LeHavre som skulle starta imorgon kl.9 ungefär för att få medström vid passagen av Point de Barfleur, norra Bretagne. Det kan strömma rejält där. Fast nu säger de på sjörapporten att det ska bli riktigt mycket vind. Så vi får se hur det blir med det.
Vi vill försöka komma till LeHavre snarast för att börja vår färd längs Seine mot Paris. Första avsnittet görs lämpligast runt springtidvatten och det är i dagarna. Man måste hinna till Rouen på en dag, man får inte köra när det blivit mörkt och man måste ha medström annars kommer man inte fram. Inte så enkelt att få allt att stämma.
Nu ska vi först äta middag. Och imorgon bitti får vi en ny rapport.

Farväl Kilmore Quay, välkommen Lands End

Kilmore Quay är en av de absolut vänligaste och trevligaste hamnarna vi varit i.
Tisdag den 3 augusti for Karin iväg i taxi för att ta tåg och sedan flyg hem. Det var så fantastiskt roligt att henne med.
Dagen efter tog vi farväl av Kilmore Quay och Irland. Klockan 8.30 avgick vi. Till att börja med hade vi rätt besvärlig sjö, och antingen vande vi oss eller så blev den lite mindre besvärlig. Guppade gjorde det alldeles väldigt i den starka medvinden.
Vi 7-tiden följande morgon seglade vi förbi Lands End, som är England sydvästra spets. Ett ställe som kan vara nog så besvärligt i dåligt väder. Vi hade en bra passage.
Vi angjorde Mylor Yacht Harbour i Falmouth på eftermiddagen nöjda och glada, och lite trötta.

Livbåtsdag, auktion och logdans

Alla visste vilka vi var när vi kom till Kilmore Quay. Jaså det var ni som kom med livbåten...
Vi trodde att livbåtarna i Irland alltid flaggade över topp vid sina utryckningar men så är det inte. Dagen efter var det livbåtens dag och de hade redan hissat flaggstället. Livbåtens dag bestod av diverse lotterier, vattenfylld ballongkastning på frivillig sjöräddare, loppis, motorcykellopp och avslutades med en auktion

där skänkta föremål såldes och hela behållningen gick till Sjöräddningen. Vi ville av förklarliga skäl bidra. Det är inte så lätt att handla på en auktion där folk skänkt ångkokare, tavlor, golfrunda med en kvinnlig medlem i den lokala golfklubben(sic!)och en kartong med osorterade bilvårdsprodukter men till slut dök våra föremål upp. Jag ropade in en liter Gammeldansk och Janne en liter Jameson Whiskey till ungefär dubbla inköpspriset.


På kvällen var det Barn Dance, dvs logdans. Vi tog cyklarna och efter en timmes cykling hamnade vi i en jättestor maskinhall nödtorftigt utsmyckad med sportdetaljer från sporten Hurling, som vi aldrig hört talas om. Men denna dansen var för att sponsra det lokala laget. Det var prästen i byn som ordnade. Massor av god mat, folk utklädda med cowboyhattar etc och ett band bestående av mamma på bas, pappa på trummor och son ( kanske 30 år gammal ) på keyboards. Vi åt en massa, dansade lite, pratade med grannarna och sedan skulle vi cykla hem i den kolsvarta natten, Vi missade ett avtag. Detta förlängde nog hemresan med en mil, men det var en ljum natt, Janne och jag hade pannlampa och Karin fick cykla i mitten så det gick ingen nöd på oss. Till slut kom vi hem och kunde krypa till kojs.

Fiskefånge vid Carnsore Point

Vår fiskelycka har hittills inskränkt sig till två cyklar i Howth Marina. Den här dagen skulle listan komma att utökas rejält. Lördag 31 juli lämnade vi Arklow vid 11-tiden för att gå till Kilmore Quay. Segla kunde vi göra till att börja med, men så småningom blev det motorgång. Vid 14-tiden kom så sakta den medström vi väntat på och farten var god ner mot udden Carnsore Point. Uddar och tidvatten och vindar är alltid en spännande kombination. "Carnsore Point can be dirty!" hade hamnkaptenen i Arklow sagt. Passagen runt udden gick utan problem och med bara någon timme kvar till målet började vi så smått att planera tilläggning och middag. Vinden hade avtagit något och vi strök ganska nära Irlands vackra kust. Runt omkring oss syntes några av de tusentals bojar som markerar hummertinor i området.
Plötsligt ser Karin och jag (Janne) hur en boj ett stycke bort från båten kommer surfande mot oss som vore den en levande varelse. Jag förstår att bojens konstiga rörelse beror på oss och kastar mig på motorreglaget men motorn ger upp och stannar innan jag hunnit lägga ur växeln. En lina har uppenbarligen fastnat i propellern. Vad gör vi nu? Land är nära och vågorna lite för stora för att det ska vara helt bekvämt. Lisa som befann sig nere i båten är snabbt uppe och vi sätter upp ett segel för att få kontroll på båten.
Ganska snart inser vi att vi inte rör oss ur fläcken. Vi är uppenbarligen fångade i en lina som sitter stadigt i båten och i botten 18 meter under oss. Något dykprojekt kändes inte som ett bra alternativ. Jag anropade coastguard som efter att ha förhört sig om graden av vårt problem lovade att undersöka vilken hjälp som gick att få. (På svenska skulle jag kanske sagt "Vi sitter inte i sjön - men vi sitter fast på sjön!". Men det låter konstigt på engelska).

Efter 35 min kom så våra hjältar. Åtta man på Kilmor Quay lifeboat. Otroligt proffsigt manövrerade dom upp till oss, fiskade upp och kapade linan som höll oss fast. Sedan kopplade dom en bogsertross till SallyRuth och innan vi visste ordet av var vi på väg mot vår planerade destination, Kilmore Quay.Så småningom verkade resterna av det olycksaliga repet att snurra loss från vår propeller och vi testade försiktigt motorns funktion. Allt verkade OK. Yes! Vi skulle kunna ta oss fram för egen maskin.
"What is your normal speed?" frågade livbåtens kapten i radion.
"Six knots" svarade jag.
"Would you like to go back in seven to eight knots?" kom nästa fråga. Han erbjöd oss lift!
Bogserlinan fick sitta kvar och vi kom i hamn i skymningen med endast en obetydlig försening mot vad vi planerat.
Vi väntar fortfarande på framgång, om än blygsam sådan, i vanligt fiske!