söndag 30 september 2012

...fint om dere kan snu...

"Hej! Dere stakk fra meg her... fint om dere kan snu selv om folk får seg en god latter. Hilsen Peter"

Så löd det ödmjuka och lakoniska meddelande som norske Peter skickad till pappa Bendik från min mobiltelefon i morse kl. 9.08. På bryggan i Fiskardo stod en ung man med en våt handduk under armen. Utan mobiltelefon. (Sant!). Han hade gått in i byn för att ta en morgondusch. När han kom tillbaka till sin båt var den borta. På väg norrut. Bland nationsflaggorna på båtarna intill valde han ut oss för att söka hjälp. Vi ringde, SMS-ade och anropade Bendik på VHF-kanal 16. Inget svar. Lyckligtvis var Peter inte helt blottställd. Han hade en Euro i fickan och gick iväg en sväng. "Kom tillbaka om en stund och ta en kopp kaffe. Dom kanske hör av sig." sa vi. Peter kom så småningom. Fikade, kollade Facebook och berättade om sina studier i Trondheim. Och så pratade vi lite om Northug. Trevligt!

Kl. 9.49 kom ett SMS. "Vi kommer. Oppdaget det ikke før nå!".

Strax efter halv elva var Peter ombord på sin båt igen. Vi fick kanske ett gott skratt men mest en trevlig start på dagen.  /J

Ferrum Roboratie

Trots en torr sommar och ett odlingslandskap som för oss från Mälardalen ter sig kargt, så ser skörden av armeringsjärn på de Joniska öarna ut att bli fin i år. Glädjande!  /J

lördag 29 september 2012

Main road

Varje morgon under vår semestervecka har vi vaknat till ett glittrande solsken, så även på vår sista morgon.  Nattens larm bidrog nog till att det var lite segt att stiga upp, eller kanske beroende på det flödande vinet under fredagskvällen. Nåväl, vi packade ihop våra persedlar under tiden som Lisa och Janne säkrade SallyRuth med extra ankare.

Kvällen innan hade vi ordnat hyrbil och vid 11-tiden bar det iväg i en liten röd Hyundai med full tank. Vi hade ”noga” planerat hur vi skulle utforska Kefalonia från land genom improvisation men med flygplatsen som slutmål. Kefalonia är den största grekiska ön i det Joniska havet, drygt dubbelt så stor som Orust. Ön är känd för sin grönska och sin dramatiska natur med djupa dalgångar och branta sluttningar där olivträden klänger sig fast. Ön har även ett stort urval av olika stränder.

Den mest osannolikt vackra och lysande vita klapperstensstranden Myrtos Beach, blev vår första anhalt. Stranden är utsedd till en av världens vackraste stränder. Stranden består av små vita stenar rundade av havets vågor. Havet skimrande vackert och inbjudande i turkost och blått. Här badade vi och förfriskade oss med kaffe frappé.
Vi fortsatte sedan vår färd till öns huvudstad Argostoli, där vi åt en enklare lunch från ett ”hôl i vägga” för sedan fortsätta med bilen till öns sydspets, och åter ta ett dopp i solskenet och njuta av ytterligare iskaffe.

Biluthyraren sa att det är inga problem att hitta på Kefalonia, ”there is only one main road”.  Lisa och Janne hade både karta och GPS och så vi tog den genaste vägen till landningsbanan genom små villagator, olivlundar och smala serpentinvägar (fortfarande med full tank?). Efter att ha lokaliserat flygplatsen och med god tidsmarginal passade vi på att äta denna greklandsresas sista måltid på Zorbas restaurang. För vår del fick det bli Moussaka och det inhemska ölet Mythos.
Avresan blev två timmar försenad på grund av sjukdom under dagens tidigare flygning och vi fick därför god tid att resumera en underbar vecka; med Lisa, Janne, SallyRuth och det grekiska 24,83-gradiga Medelhavet.

 Tack Lisa och Janne!

/Maria & Göran

fredag 28 september 2012

(Be)tagna av polisen

På torsdagsmorgonen vaknade vi upp i viken vid den lilla byn Sivota på ön Lefkas sydöstra kustremsa. Vi hade lagt oss vid Stavros brygga kvällen innan. Solen klättrade som vanligt över bergskammen upp på en molnfri himmel. Blott krusningar på vattenytan talade för en dag utan vind. Vi tog en långpromenad på serpentinvägarna ut på en landtunga mot öster och vid uddens spets letade vi oss ner till en smal strandremsa med gattet utanför mot det grekiska fastlandet som öppnade sig framför oss. Det var en njutning att flyta kring i vattnet efter den långa promenaden. Promenaden blev som vanligt uppmätt och med liten differens beroende vems GPS som fick gälla.

 I Sivotas hamnbassäng badade vi inte av naturliga skäl, men kunde duscha så mycket vi behövde dels i Stavros pittoreskt inredda duschavdelning och dels på SallyRuths badramp i aktern. Efter ett par timmars litteraturstudier och lite Ouzo, åt vi middag ännu en gång på Stavros restaurang, med parkettläge över den lilla hamnen. Stavros är ingen restaurangkedja, vilket man skulle kunna tro, utan vanligtvis namngivet efter den hårt arbetande ägaren. Var morgon kunde vi se Stavros själv ro ut och lägga nät - allt för färsk fisk på menyn.

Fredagsmorgonen bjöd på lika underbart väder, vi skulle helt klart få vårt D-vitaminbehov tillfredställt. Under förmiddagen lämnade vi Stavros med personal och la kursen söderut. Först för motor, men sedan gällde ”är det vind, så är det vind”. Vi satte segel och lät fören peka mot Fiscardo, en lite större by i en vik på Kefalonias norra sida. Det var underbart att få segla igen. I väster hade vi öppet och vind från Italien och i öster det grekiska fastlandet. För att kunna skymta Italien informerade Janne pedagogiskt att det skulle krävas ett väldigt högt periskop.

Frampå tidig eftermiddag nådde vi Fiscardo, en större by än vi tidigare hade varit i. Viken är ett eftertraktat ankringsställe. Utefter kajen trängs åtskilliga caféer och restauranger. Efter ett par timmar trängdes även segelbåtar och kajen var fylld av seglarfolk som livligt diskuterade om det skulle få plats en segelbåt till eller inte. De seglande som kom för sent eller hade för bred akter fick vända.

 Utanför en restaurang satt kockarna vid kajkanten och metade, det var ett litet fiskstim som rörde sig mellan båtarna. Vi hade dock bestämt oss för att gå till restaurang Ellis, som vi hade fått tips om.

Grekland visade sig vara noga med vilka som kom angjorde deras kust, men bara om det fanns ett hamnkontor.  I Fiscardo fanns två unga hamnpoliser och Lisa och Janne fick presentera alla sina väl förberedda dokument som de bara behövt visa en gång tidigare. Den ena polisen hade varit med förr och den andra var adept som skulle praktisera.  Han fick öva på Lisa och Janne. Efter ett stort antal blanketter, fylleriövningar och sju stämplar blev Lisa och Janne utsläppta av de två trevliga ynglingarna.

Kvällens middag blev extra grekiskt kulinarisk, musslor Saganaki, kaningryta Stifado och goda inhemska viner. Inte bara mat blev vi serverade utan också skönsång, servitören presenterade sig som Taz och sjöng ”Euforia” för oss när vi berättat att vi kom från Sverige. Bordet stod precis vid strandkanten där småfisk lekte i det månbelysta vattnet, hur romantiskt som helst. 
Fiscardo hade ett livligare nattliv än de vi tidigare hade upplevt under vår semestervecka. De två hamnpoliserna hade nog fullt upp under natten. Vi väcktes av ett flera tjutande billarm. Konstaplarna stämplade nog inte så mycket under lördagen…
Maria & Göran


onsdag 26 september 2012

Vind eller icke vind - det är frågan

Under tisdagen passade det kända ordstävet bra ”Är det ingen vind, så är det ingen vind”. Vi låg stilla i en vik vid ön Meganisis norra sida där vi ankrade under måndagen.
Morgonen började med bad och simning i det ljumna havet. En del satsade på simborgarmärket och andra på järnmärket. I solskenet tog vi en långpromenad på snirkliga vägar och med rejäla backar genom två byar, 2,8 km eller 3,8 km, beroende på vilken stegmätare vi läste av.  Svettigt och varmt var det!  På eftermiddagen badade, läste och ägnade oss åt kontemplation. – Det är inte synd om oss.

I viken fanns en liten oansenlig brygga och tre korta stänger som flaggade för en restaurang vid namn The Pirates Cove innanför träden.  Restaurangen, som inte alls var någon liten enkel och oansenlig restaurang i den grekiska skogen, utan modell större, hade cirka 40 bord och en lång bar.  Köket ombord på SallyRuth stängde tidigt och en delikat typisk grekisk middag intogs i the Cove. Tzatziki gjord med morötter och dill, inspirerade till nya familjerecept.

Dagen avslutades med specialimporterad/exporterad whiskey och vit choklad. Vi vaggades till sömns.

Dagboksbladet för onsdagen öppnades även det under klar himmel. Solen nådde över bergskammen vid halv 9-tiden. Vi gjorde oss raskt färdiga för att lämna Meganisis redan vid 11-tiden och segla till mytomspunna ön Skorpios, familjen Onassis fäste.  Med god vind, 6-7 m/s kryssade vi norrut för att sedan länsa ner mot dagens lunch och baduppehåll. Det var en upplevelse att få segla SallyRuth, dvs. hålla rodret och med det vår kurs.

Det är förbjudet att stiga i land på ön och det lär finnas ett alarmsystem som aktiveras om man beträder stranden. Naturligtvis simmade vi iland och satte våra fötter på mark som kanske Jackie beträtt. Janne lät sanden smeka och rinna mellan fingrarna, men tog inte med sand i fickan. Det enda larm vi märkte av var två tuppar som gol ikapp.

För mig som inte har någon större erfarenhet av att segla och ratta ett 38 fots fartyg, tog det en stund att lära känna hennes manér och jag behöver träna mycket mer. Lisa och Janne är mycket goda instruktörer. Jag tror att jag kommer få hålla mig i rorkulten igen om inte ”är det ingen vind, så är det ingen vind”.

Maria & Göran

måndag 24 september 2012

Nygammal besättning mönstrar på

”Sannolikt möter vi er vid flyget. Vi återkommer med fler detaljer” Så löd Sms:et vi (Maria och Göran) fick från Lisa. Flyget till ön Kefallonia var fullt, inte minst av barn som inte helt uppskattade flygturen. Sannolikheten övergick till visshet, Lisa och Janne hade hyrt en bil och mötte oss på flygplatsen. Under bilturen i kvällsmörkret på serpentinvägar över bergen till byn Sami, berättade Lisa och Janne redudantiskt hur fint landskapet var i dagsljus - eftersom det var becksvart vid 9-tiden.

 I Sami låg SallyRuth och väntade. Vårt första eldprov var att ta oss över den så kallade plankan. Sedan middag på ute-restaurang, grekisk sallad och frikadeller med aubergine-mos satt fint.

Dagen därpå bunkrade vi livets nödtorft såsom mat och mycket dryck i PET-flaskor. Lämnade sedan Sami i ett strålande solsken och seglade nordöst mot ön Ihtaka. Blygsamt med vind gjorde att ett havsdopp var underbart. Lisa och Janne lämnar inget åt slumpen och använder enbart instrument av högsta klass. Med en termometer för 3 tkr speciellt framtagen för professionella kockar, uppmätte vi vattentemperaturen till 24,83 grader Celsius. Det var gôtt i det azurblå klara havet.

På nordöstra sidan av Ithaka tog vinden i och vi seglade med god fart till byn Kioni. Väl framme fick vi ligga intill en Italienare som på kvällen berättade om EU:s framtid och hans drömmar om att bygga stora båtar för hugade spekulanter. Samtalet flöt på bra, han bjöd på mörk rom och fet Kuba-cigarr. Efter en god natts sömn lämnade deras båt hamnen vid halvsjutiden och efter omorganisation av förtöjningen somnade vi om.

Med morgondopp och simtur börjar dagen i solsken. Inget moln syns på himlen.

Kioni är en liten by med den lilla hamnbassängen omgiven av branta sluttningar, där husen klänger sig fast likt publiken vid en amfiteater. Efter en snabb promenad i byn, lämnade vi Ithaka för att styra kosan norrut mot ön Meganisi. Just nu sitter vi och guppar med genuan hissad. Svag vind, men tid finns för att sola och bada.

fredag 21 september 2012

ABC (Anything But Chardonnay)

...och denna gång blev det vatten. Platsen är Vahti på ön Ithaca och tanken i båten fylls upp av en vänlig man, med snälla ögon, som är så bekymrad över hur världen ser på Grekland och grekerna./L